Knäppa saker ni har gjort i en hypomani?

Som titeln, vet att det finns en sån här tråd på gamla forumet men jag tror den är stängd. Jag har en del kandidater till det här som jag behöver fundera på, finns mycket att välja på, men det får komma vid senare tillfälle

Inte gjort så många galenskaper... typ spenderat 7000kr på småsaker, åkt och träffat på internetvänner typ 20 mil bort. Inget som haft alldeles för stora konsekvenser (som tur är!)

Jag har ett antal gånger åkt och hälsat på folk jag bara träffat på nätet, fast det har alltid gått bra och en av dem är jag gift med sedan flera år. (det var ingen dejtingsida)

För övrigt lite sånt där vanligt som att slösa bort en hel del pengar och råka gå hem med fel karl (men det gör jag inte numera )

Roligaste anekdoten är väl när en mycket ytlig bekant som skulle till USA och vittna i en rättegång ville att jag skulle följa med som bodyguard (till saken hör att han är sådär dubbelt så stor som jag). Fick ett par dagars varsel. En amerikansk miljardär betalade för det hela. Det var min första resa till USA och det kändes som på tv ungefär. Vi var övervakade av privatdeckare från motståndarsidan. Men jag festade loss med lite folk från nätet. När vi kom tillbaka till Kastrup väntade danska tv-nyheterna för en intervju. Just då tyckte jag inte att det var konstigt alls... men när jag ramlade ner i deppen igen undrade jag vad i hela friden som hade hänt.

Roligaste anekdoten är väl när en mycket ytlig bekant som skulle till USA och vittna i en rättegång ville att jag skulle följa med som bodyguard (till saken hör att han är sådär dubbelt så stor som jag). Fick ett par dagars varsel. En amerikansk miljardär betalade för det hela. Det var min första resa till USA och det kändes som på tv ungefär. Vi var övervakade av privatdeckare från motståndarsidan. Men jag festade loss med lite folk från nätet. När vi kom tillbaka till Kastrup väntade danska tv-nyheterna för en intervju. Just då tyckte jag inte att det var konstigt alls... men när jag ramlade ner i deppen igen undrade jag vad i hela friden som hade hänt.

Haha wow, varför ville hon att du skulle vara hennes bodyguard då? Ja världen kan bli rätt bra konstig utan vår hjälp ibland.

Onddruid skrev:

Roligaste anekdoten är väl när en mycket ytlig bekant som skulle till USA och vittna i en rättegång ville att jag skulle följa med som bodyguard (till saken hör att han är sådär dubbelt så stor som jag). Fick ett par dagars varsel. En amerikansk miljardär betalade för det hela. Det var min första resa till USA och det kändes som på tv ungefär. Vi var övervakade av privatdeckare från motståndarsidan. Men jag festade loss med lite folk från nätet. När vi kom tillbaka till Kastrup väntade danska tv-nyheterna för en intervju. Just då tyckte jag inte att det var konstigt alls... men när jag ramlade ner i deppen igen undrade jag vad i hela friden som hade hänt.

Haha wow, varför ville hon att du skulle vara hennes bodyguard då? Ja världen kan bli rätt bra konstig utan vår hjälp ibland.

Han... kille som var nästan 2 m lång. Det var nog mest känslomässigt, han behövde någon att gråta ut hos på kvällarna (vi var aldrig tillsammans).

Oj shit missuppfattade texten helt och hållet där sry. Ah kan förstå det, med sån press runtomkring också.

Det konstigaste var att just då när jag var uppåt inte alls tyckte att något var konstigt trots att situationen var helskum.

Ytterligare en händelse från den resan: en morgon satt jag med några andra och åt frukost på hotellet. "Motståndarlaget" ville gärna på något sätt komma åt en viss man i sällskapet, och hade bestämt sig för att hans svaghet var snygga tjejer. Så plötsligt tio på morgonen kliver det in en man i matsalen som ser ut precis som en stereotyp hallick från någon gammal tv-serie typ Miami Vice, i sällskap med två ganska lättklädda brudar. Han frågar "måltavlan" om han vill hänga med på party - liiite övertydligt. Ja vi fick oss ett gott skratt, det var inte förrän jag var hemma och hade landat igen som det kändes lite obehagligt. Tur att jag bara var en liten oviktig spelare i sammanhanget.

Det konstigaste var att just då när jag var uppåt inte alls tyckte att något var konstigt trots att situationen var helskum.

Jag tror jag känner igen detta, när jag har varit med om underliga händelser och varit uppåt så är det som att jag förväntar mig att det ska hända. Sen kanske man inte tänker på omvärlden så mycket heller, åtminstone inte objektivt eller negativt utan mer som att det enda relevanta i omvärlden är medel för ens egna mål, som kan gå från att bara ha roligt till att typ förändra världen.

Onddruid skrev:

Det konstigaste var att just då när jag var uppåt inte alls tyckte att något var konstigt trots att situationen var helskum.

Jag tror jag känner igen detta, när jag har varit med om underliga händelser och varit uppåt så är det som att jag förväntar mig att det ska hända. Sen kanske man inte tänker på omvärlden så mycket heller, åtminstone inte objektivt eller negativt utan mer som att det enda relevanta i omvärlden är medel för ens egna mål, som kan gå från att bara ha roligt till att typ förändra världen.

Ja precis. Om jag är euforiskt uppåt, och ingen elak blandvariant, så närmast förväntar jag mig att andra ska tycka att jag är jättetrevlig och smart och låta mig bestämma, fast jag - tror jag - inte alls är så bossig när jag är "normal". Tänker tillbaka lite på när jag pluggat och jobbat och ibland varit en riktig teamplayer, och sedan plötsligt insisterat på att styra upp allt för att de andra "var så tröga".

chai skrev:Tänker tillbaka lite på när jag pluggat och jobbat och ibland varit en riktig teamplayer, och sedan plötsligt insisterat på att styra upp allt för att de andra "var så tröga".

Haha exakt så! Och andra människor kan bli jätteförvirrade av att man är sån. Samtidigt så får man en viss förståelse i efterhand av exakt hur mycket folk är riggade att bara följa efter en självutnämnd ledare. Många tror ju att ledarskap är en talang som man är född med men jag tror att det handlar om självförtroende. Kanske inte alltid att allting blir bättre om man gör det själv men snarare att man tror att om ingen annan styr upp en grupp och delegerar så förfaller allt till ett sorts kaos där väldigt lite blir gjort (vilket för en person med ambitioner är detsamma som att behöva göra hela jobbet själv ändå) och insikten om att andra inte förstår att det är så.

Onddruid skrev:

chai skrev:Tänker tillbaka lite på när jag pluggat och jobbat och ibland varit en riktig teamplayer, och sedan plötsligt insisterat på att styra upp allt för att de andra "var så tröga".

Haha exakt så! Och andra människor kan bli jätteförvirrade av att man är sån. Samtidigt så får man en viss förståelse i efterhand av exakt hur mycket folk är riggade att bara följa efter en självutnämnd ledare. Många tror ju att ledarskap är en talang som man är född med men jag tror att det handlar om självförtroende. Kanske inte alltid att allting blir bättre om man gör det själv men snarare att man tror att om ingen annan styr upp en grupp och delegerar så förfaller allt till ett sorts kaos där väldigt lite blir gjort (vilket för en person med ambitioner är detsamma som att behöva göra hela jobbet själv ändå) och insikten om att andra inte förstår att det är så.

Känner verkligen igen detta. Och så kontrasten när man är deprimerad och inte tror på sig själv alls!  Frågan om jag har bra eller dåligt självförtroende har jag aldrig kunnat svara på.

För att vara lite mer on-topic så har jag märkt att kärlek och hypomani sitter ihop på något konstigt sätt för mig. Jag blir bara kär i perioder när jag känner mig hypo och då blir det som att bli träffad av blixten typ. En blixt indränkt i heroin. Sista gången det hände var för några år sedan, jag var väldigt uppåt och hade varit det i några månader, hängde på en förfest och helt plötsligt kommer det in en tjej som ser ut som en av mina favoritkaraktärer i en serie jag följde just då. Av någon anledning de få gångerna som det har blivit så så går det hem ganska bra, kanske för att jag har en helt annan fokus och målmedvetenhet än vanliga personer har. Däremot så blir det ju en helt annan sak när de förstår att man inte är sån hela tiden. Dock blir jag beroende på något sätt, det går liksom inte över utan triggas av helt random saker då och då, som varje gång jag ser snön falla tänker jag alltid på den tjejen som jag nämnde innan eftersom det snöade den kvällen när jag träffade henne första gången. När jag pratar med andra om hur de känner så inser jag att tröskeln för vanliga människor är mycket lägre till vad de kallar att känna sig kär samt något som tenderar att hända mer gradvis. Har blivit kallad kräsen också för att jag ställer så höga krav på vad jag ska uppleva för att gå in i ett förhållande. Kanske är det någon kombination av hur hypomanin förstärker känslor med någon form av negative attachment eller något. Någon som känner igen?

Även om jag haft några förhållanden så har jag bara blivit riktigt kär en gång, i min nuvarande man, och det kom gradvis. Associerar det inte med något hypotillstånd, och efter 17 år håller det fortfarande i sig.

Däremot har jag haft tillfälliga flörtar när jag varit hypo, men inget jag själv klassificerat som att ha varit kär, det har snart varit över och jag har aldrig sörjt när det tagit slut. Mitt första äktenskap varade längre men det var inte förälskelse heller utan livets underliga vägar.

Lite funderingar kring vad som är "knäppast" - var går gränsen...hmmm...? Men några av de knäppa grejerna:

Klippt av håret från axellångt till superkort (själv, med sax och kam framför spegeln)
Tagit droger och festat hårt i dygn  
Haft spontana korta sexuella relationer/kontakter
Sagt upp mig från jobb (utan att ha något annat att gå till)

Listan skulle kunna göras lång.

Känner att jag kommit lindrigt undan med mina hyfsat ofarliga hypomanier. Som knäppast tror jag att jag har gjort slut med en pojkvän för att jag blev otroligt paranoid. Stackars killen fick stå ut med att jag helt plötsligt inte svarade på telefon och inte vill veta av honom och var allmänt livrädd. Total omvändning på ett dygn ungefär.

Håller med Chai om att jag inte kännt mig mer kär som hypoman. Jag blir mer flirtig och har mer lust, men inte störtförälskad. I och för sig så har jag aldrig haft långa rena hypomanier heller, kanske därför jag inte gjort så mycket dumt och inte så många roliga historier...

Butterflychaos skrev:Känner att jag kommit lindrigt undan med mina hyfsat ofarliga hypomanier. Som knäppast tror jag att jag har gjort slut med en pojkvän för att jag blev otroligt paranoid. Stackars killen fick stå ut med att jag helt plötsligt inte svarade på telefon och inte vill veta av honom och var allmänt livrädd. Total omvändning på ett dygn ungefär.

Håller med Chai om att jag inte kännt mig mer kär som hypoman. Jag blir mer flirtig och har mer lust, men inte störtförälskad. I och för sig så har jag aldrig haft långa rena hypomanier heller, kanske därför jag inte gjort så mycket dumt och inte så många roliga historier...

Jag tänkte också, när jag läste ditt inlägg, att du klarat dig ganska lindrigt. Men. Hade du inte blivit medveten om din problematik i ganska ung ålder? Eller blandar jag ihop dig med någon annan...? Jag tänker att om jag hade blivit medveten om att jag hade problem (och inte bara trott att "det var så jag var", "jag är normal så här, får leva med det" och försökte nästan dölja/förneka mina "konstigheter") tidigare så hade kanske inte 25-30-års tid av knäppa saker hänt i mina perioder. Förstår du hur jag menar? Med förståelsen kan man ju dämpa och kanske medicinera bort lite av det som annars skulle hända.

Yoga skrev:

Butterflychaos skrev:Känner att jag kommit lindrigt undan med mina hyfsat ofarliga hypomanier. Som knäppast tror jag att jag har gjort slut med en pojkvän för att jag blev otroligt paranoid. Stackars killen fick stå ut med att jag helt plötsligt inte svarade på telefon och inte vill veta av honom och var allmänt livrädd. Total omvändning på ett dygn ungefär.

Håller med Chai om att jag inte kännt mig mer kär som hypoman. Jag blir mer flirtig och har mer lust, men inte störtförälskad. I och för sig så har jag aldrig haft långa rena hypomanier heller, kanske därför jag inte gjort så mycket dumt och inte så många roliga historier...

Jag tänkte också, när jag läste ditt inlägg, att du klarat dig ganska lindrigt. Men. Hade du inte blivit medveten om din problematik i ganska ung ålder? Eller blandar jag ihop dig med någon annan...? Jag tänker att om jag hade blivit medveten om att jag hade problem (och inte bara trott att "det var så jag var", "jag är normal så här, får leva med det" och försökte nästan dölja/förneka mina "konstigheter") tidigare så hade kanske inte 25-30-års tid av knäppa saker hänt i mina perioder. Förstår du hur jag menar? Med förståelsen kan man ju dämpa och kanske medicinera bort lite av det som annars skulle hända.

Ja jo, jag blev medveten om att saker inte stod rätt till tidigt. Jag har lidit av svåra depressioner sedan jag var runt 12-13. Fick väl min första hypomani i femtonårsåldern tror jag det var. Hypomanierna har varit korta (oftas 4-7 dagar långa) med några enstaka blandepisoder under årens lopp. Fick diagnosen när jag var runt 17-18 tror jag. Det är mer på senare år som hypomanierna börjat ställa till det och jag har mer besvär av blandepisoderna som både är längre och allvarligare.

Tills för några år sedan, innan jag visste att jag var sjuk så kunde jag bestämma mig för att ta en walkabout. Ibland var det egentligen att jag var ganska nere och det kunde nog trigga hypomani. Jag tog helt enkelt en sovsäck och en kniv och en flaska vatten och gick åt ett slumpmässigt håll. Drack myr, bäck och kyrkvatten och åt vilda växter eller sopor från containerdyk. Sen var jag borta oftast ett par veckor men ibland längre tid. Det var under en sån resa jag blev övertygad om att Säpo jagade mig. Tror hungern och sömnbristen triggade lite mani. Kommer ihåg en gång med mitt ex när jag satt på en middag med hennes präktiga faster och berättade att jag skulle ut och ta en walkabout. De bara stirrade på mig när jag berättade vad det innebar...

Onddruid skrev:Tills för några år sedan, innan jag visste att jag var sjuk så kunde jag bestämma mig för att ta en walkabout. Ibland var det egentligen att jag var ganska nere och det kunde nog trigga hypomani. Jag tog helt enkelt en sovsäck och en kniv och en flaska vatten och gick åt ett slumpmässigt håll. Drack myr, bäck och kyrkvatten och åt vilda växter eller sopor från containerdyk. Sen var jag borta oftast ett par veckor men ibland längre tid. Det var under en sån resa jag blev övertygad om att Säpo jagade mig. Tror hungern och sömnbristen triggade lite mani. Kommer ihåg en gång med mitt ex när jag satt på en middag med hennes präktiga faster och berättade att jag skulle ut och ta en walkabout. De bara stirrade på mig när jag berättade vad det innebar...

En intressant berättelse blir det ju ändå.

Får mig att associera till att en del av det som vi kallar tokiga saker kan vara kulturellt definierat.

Ett lite överdrivet exempel kanske men jag tänker ungefär så här: om du var en nunna på 1500-talet som med jämna mellanrum söp dig full på nattvardsvinet och förförde munkar och noviser på löpande band, då skulle det nog inte ha setts med blida ögon. I västvärlden idag är det däremot i många kretsar, särskilt i större städer, ingen stor grej om man raggar på krogen ibland.

Det jag huvudsakligen ägnar mig åt när jag är hypo är ganska banalt och verkar inte så knäppt tror jag, som att måla om (slarvigt) någon gammal möbel eller rensa garderober, men det kräver väldigt mycket energi av mig. De riktiga tokerierna kommer mer sällan.

Onddruid skrev:Tills för några år sedan, innan jag visste att jag var sjuk så kunde jag bestämma mig för att ta en walkabout. Ibland var det egentligen att jag var ganska nere och det kunde nog trigga hypomani. Jag tog helt enkelt en sovsäck och en kniv och en flaska vatten och gick åt ett slumpmässigt håll. Drack myr, bäck och kyrkvatten och åt vilda växter eller sopor från containerdyk. Sen var jag borta oftast ett par veckor men ibland längre tid. Det var under en sån resa jag blev övertygad om att Säpo jagade mig. Tror hungern och sömnbristen triggade lite mani. Kommer ihåg en gång med mitt ex när jag satt på en middag med hennes präktiga faster och berättade att jag skulle ut och ta en walkabout. De bara stirrade på mig när jag berättade vad det innebar...

Förlåt, måste skratta lite Tänker också att det låter lite som min hemresa från Asien. Fast annorlunda. Min var som en lång flyabout runt halva jordklotet, dåligt med sömn, mat etc, hade ju inga pengar kvar och det tog längre tid än jag trodde.

Yoga skrev:

Onddruid skrev:Tills för några år sedan, innan jag visste att jag var sjuk så kunde jag bestämma mig för att ta en walkabout. Ibland var det egentligen att jag var ganska nere och det kunde nog trigga hypomani. Jag tog helt enkelt en sovsäck och en kniv och en flaska vatten och gick åt ett slumpmässigt håll. Drack myr, bäck och kyrkvatten och åt vilda växter eller sopor från containerdyk. Sen var jag borta oftast ett par veckor men ibland längre tid. Det var under en sån resa jag blev övertygad om att Säpo jagade mig. Tror hungern och sömnbristen triggade lite mani. Kommer ihåg en gång med mitt ex när jag satt på en middag med hennes präktiga faster och berättade att jag skulle ut och ta en walkabout. De bara stirrade på mig när jag berättade vad det innebar...

Förlåt, måste skratta lite     Tänker också att det låter lite som min hemresa från Asien. Fast annorlunda. Min var som en lång flyabout runt halva jordklotet, dåligt med sömn, mat etc, hade ju inga pengar kvar och det tog längre tid än jag trodde.

Och jag som nuförtiden knappt fixar en tvåtimmars tågresa till Göteborg - det kan ju bli tågstopp, elen och luftkonditioneringen kan sluta fungera, mat och vatten ta slut, o.s.v. Skräck, skräck, skräck.

chai skrev:

Yoga skrev:

Onddruid skrev:Tills för några år sedan, innan jag visste att jag var sjuk så kunde jag bestämma mig för att ta en walkabout. Ibland var det egentligen att jag var ganska nere och det kunde nog trigga hypomani. Jag tog helt enkelt en sovsäck och en kniv och en flaska vatten och gick åt ett slumpmässigt håll. Drack myr, bäck och kyrkvatten och åt vilda växter eller sopor från containerdyk. Sen var jag borta oftast ett par veckor men ibland längre tid. Det var under en sån resa jag blev övertygad om att Säpo jagade mig. Tror hungern och sömnbristen triggade lite mani. Kommer ihåg en gång med mitt ex när jag satt på en middag med hennes präktiga faster och berättade att jag skulle ut och ta en walkabout. De bara stirrade på mig när jag berättade vad det innebar...

Förlåt, måste skratta lite     Tänker också att det låter lite som min hemresa från Asien. Fast annorlunda. Min var som en lång flyabout runt halva jordklotet, dåligt med sömn, mat etc, hade ju inga pengar kvar och det tog längre tid än jag trodde.

Och jag som nuförtiden knappt fixar en tvåtimmars tågresa till Göteborg - det kan ju bli tågstopp, elen och luftkonditioneringen kan sluta fungera, mat och vatten ta slut, o.s.v. Skräck, skräck, skräck.

Chai, det känns som om jag närmar mig det du upplever... Inget jag någonsin funderade på när jag reste med tåg, buss, rikscha, motorcykel etc i Asien Men ja, det var ju typ 25 år sedan nu var tog tiden vägen? och vad hände med hälsan?...

Det är helt ok att skratta åt, jag tycker också det är lite roligt att tänka på knäppa saker jag har gjort. Framförallt när min familj var inlåsta på psyket och jag hade läst och jobbat inom psykiatri och sen hur jag ändå rationaliserade alltihop till att jag hade "flow" eller att jag var utvald av jorden själv medan jag samtidigt skrattade åt folk som var religiösa eller flummiga och inte förstod varför de tyckte jag var det :p

Och chai jag håller verkligen med, jag tror fortfarande att många saker som jag gjorde i hypomant tillstånd ändå var ganska bra. Det var inte bara saker som slutade i problem, mina upplevelser har ju gett mig väldigt mycket perspektiv och jag har ju ändå testat mig själv. Det är lite som i boken "into the wild" när han skriver att man inte verkligen har levt om man inte verkligen har vågat blunda och stiga rakt ut i tomma intet, upplevt fritt fall, varit på rock bottom och testat sina gränser. Hur konstigt det än låter är jag tacksam för det.

chai skrev:Och jag som nuförtiden knappt fixar en tvåtimmars tågresa till Göteborg - det kan ju bli tågstopp, elen och luftkonditioneringen kan sluta fungera, mat och vatten ta slut, o.s.v. Skräck, skräck, skräck.

Chai, det känns som om jag närmar mig det du upplever... Inget jag någonsin funderade på när jag reste med tåg, buss, rikscha, motorcykel etc i Asien Men ja, det var ju typ 25 år sedan nu var tog tiden vägen? och vad hände med hälsan?...

Ens förmåga till konsekvenstänkande fortsätter väl i allmänhet utvecklas långt efter dagen man blir myndig, så det är nog vanligt att vara odödlig som ung...

Onddruid skrev:Det är helt ok att skratta åt, jag tycker också det är lite roligt att tänka på knäppa saker jag har gjort. Framförallt när min familj var inlåsta på psyket och jag hade läst och jobbat inom psykiatri och sen hur jag ändå rationaliserade alltihop till att jag hade "flow" eller att jag var utvald av jorden själv medan jag samtidigt skrattade åt folk som var religiösa eller flummiga och inte förstod varför de tyckte jag var det :p

Verkligen en fascinerande situation, tänk att det kan vara så svårt att se saker utifrån.

Och chai jag håller verkligen med, jag tror fortfarande att många saker som jag gjorde i hypomant tillstånd ändå var ganska bra. Det var inte bara saker som slutade i problem, mina upplevelser har ju gett mig väldigt mycket perspektiv och jag har ju ändå testat mig själv. Det är lite som i boken "into the wild" när han skriver att man inte verkligen har levt om man inte verkligen har vågat blunda och stiga rakt ut i tomma intet, upplevt fritt fall, varit på rock bottom och testat sina gränser. Hur konstigt det än låter är jag tacksam för det.

Alla har väl sina erfarenheter, men lite är jag nog benägen att hålla med. Kan vara svårt att veta när det går över gränsen till destruktivitet  (är det inte i den han äter en giftig växt och dör?) men lite kan man behöva chansa. Jag hamnade i en knäpp sekt som rätt ung vilket orsakade en massa skit för mig själv och andra, men det var också oerhört lärorikt.