Hypomani, borderline

Om man läser historier på nätet är det ofta bittra ex som tycker att deras förra partner med borderlinediagnos var elak, men jag tror att det finns elaka personer med eller utan alla möjliga diagnoser. Ofta är det nog helt enkelt mer missförstånd än elakhet, kanske svårt att förstå andras känslor när man inte förstår sina egna, och svårt för andra att förstå om man inte kan förklara.

Jag har stött på ett par personer med borderline som varit ganska utåtagerande och stökiga, men jag tror som Fallen beskriver det att många sliter för att hålla sina känslor bakom en mur för att inget kaos ska synas, och det orkar man inte hur länge som helst. Så det är ett tufft tillstånd gissar jag, samtidigt som dessa personer med sina särskilda känselspröt kan vara mycket kreativa.

chai skrev:Ett par länkar jag kom på med färsk forskning om borderline/EIPS. Även om man nu inte har diagnosen är det rätt bra allmänbildning.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Jag lånad hem Predrags nya bok för ett par veckor sen, eller rättare sagt bad biblioteket att beställa den till mig, och det gjorde dem :-) Har nog bara läst 1/10, fastnade i lite annat, men den ligger på nattduksbordet. Ska def läsa klart den.

chai skrev:

Yoga skrev:
Nu börjar jag fundera på om jag har Borderline diagnos!

Är inte alltid så smart att diagnosticera sig själv, däremot kan man absolut ta upp frågeställningar med läkare/terapeuter. En gång i tiden var borderline (eller emotionell instabilitet som det kallas nu) nästan en dödsdom, man ansågs som ett hopplöst fall. Men numera finns det flera effektiva terapimetoder som ofta kan hjälpa väldigt mycket, så har man frågetecken kan det vara en vits med att bli utvärderad och se om man i så fall kan få någon av dessa terapier.

Jag kan ibland få lite den känslan att specialistpsyk tycker att jag nog är en sån "borderlinare", lite i negativ bemärkelse. Jag ifrågasätter, vägrar ta medicin, blir arg på psykologen osv. Känner mig allmänt jobbig och liksom till besvär - var och varannan gång tänker jag att det är väl lika bra att lägga ner utredningsskiten men det är antagligen bara min neggo borderlinepersonlighet dom talar. Usch vad trevlig jag låter... Jag KAN faktiskt vara trevlig också

chai skrev:Om man läser historier på nätet är det ofta bittra ex som tycker att deras förra partner med borderlinediagnos var elak, men jag tror att det finns elaka personer med eller utan alla möjliga diagnoser. Ofta är det nog helt enkelt mer missförstånd än elakhet, kanske svårt att förstå andras känslor när man inte förstår sina egna, och svårt för andra att förstå om man inte kan förklara.

Jag har stött på ett par personer med borderline som varit ganska utåtagerande och stökiga, men jag tror som Fallen beskriver det att många sliter för att hålla sina känslor bakom en mur för att inget kaos ska synas, och det orkar man inte hur länge som helst. Så det är ett tufft tillstånd gissar jag, samtidigt som dessa personer med sina särskilda känselspröt kan vara mycket kreativa.

Ja precis, de som verkligen känner mig (det är inte så många) vet hur jag kan vara men "alla andra" ser bara min mur, och ja jag är ju så trevlig, duktig, lite blyg, "ordentlig", effektiv osv. Jo ibland... men det tar på krafterna.

agster skrev:

chai skrev:Ett par länkar jag kom på med färsk forskning om borderline/EIPS. Även om man nu inte har diagnosen är det rätt bra allmänbildning.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Jag lånad hem Predrags nya bok för ett par veckor sen, eller rättare sagt bad biblioteket att beställa den till mig, och det gjorde dem :-) Har nog bara läst 1/10, fastnade i lite annat, men den ligger på nattduksbordet. Ska def läsa klart den.

Läste artikelserien i SvD och Predrags bok och känner bara att äntligen! Vilken upprättelse, har lust att trycka boken i halsen på vissa som jobbar inom psykiatrin. Samtidigt känns alla dessa nya rönen som en enorm lättnad, att jag har lättare att acceptera mig själv, precis som ADHD-diagnosen som förklarade så mycket och fick mig att förstå och försånas med hur det har varit (och jag menar förstås inte att jag ska bara rycka på axlarna och säga att sån är jag bara, klart man ska försöka lära sig hantera allt som inte funkar och jag ser fram emot att nån dag inte längre uppfylla diagnoskriterierna för borderline, men inför mig själv, det var det som blev lättare)

Första jag gjorde när jag fick veta att boken fanns, var att jag köpte den. Nu har jag ju den och jag har läst den. Stycke för stycke. Gillar den skarpt. Den har en mänsklig syn.

Jag har läst andra böcker om borderline men de har inte alls denna mänsklighet, som Åsa Nilssone och han har.

Fullt medveten om att dessa "historier" och annat som finns. Blir rent ut förbannad när man möter denna attityd, har hon borderline lämna, gör slut och gå vidare. Finns en sådan negativ syn på många delar.

Fast det jag är medveten om att många delar som sker är rena och skära missförstånd. Där allt startar med en trigger och då oftast något som river upp stora känslor. Något som är så svårt för mig är att många inte stannar upp tar mitt förlåt men jag ramlade över en trigger. Utan möts av "du är ju vuxen och då agerar man inte så"... Så försöker man förklara så får man i ansiktet att man inte ska gömma sig bakom sin diagnos och utan "agera so om man vore vuxen" eller så tar de det hela som ett hot. ???

Jag blir mer bara ledsen, genom hade jag inte hade haft denna typ av problematik så hade jag inte haft en diagnos. Något som jag har kämpat med i så många år att komma ur problematiken, men accepterat att det är mer åt hållet - få det hela hanterbart på så sätt att jag kan skydda min hudlöshet.

Något som jag har fått lära mig att samla känslokaoset och måla det. Kommit framtill att får jag inte utlopp för kreativiteten så mår jag inte heller bra. Jag är enormt kreativ. Även detta att jag måste ha mina stora, reaktiva och långa känslor, tex medicinerar jag mot dem med antipsykotika tappar jag mycket av mig själv och sedan puttar detta ner mig i en depression.

Relationer är mer åt hållet att jag hållit mig borta från dem. Den enda som jag har vågat mig in i och fått fungera, är den som jag nu har och haft i över 10år.

LindenDream skrev:

agster skrev:

chai skrev:Ett par länkar jag kom på med färsk forskning om borderline/EIPS. Även om man nu inte har diagnosen är det rätt bra allmänbildning.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Jag lånad hem Predrags nya bok för ett par veckor sen, eller rättare sagt bad biblioteket att beställa den till mig, och det gjorde dem :-) Har nog bara läst 1/10, fastnade i lite annat, men den ligger på nattduksbordet. Ska def läsa klart den.

Läste artikelserien i SvD och Predrags bok och känner bara att äntligen!  Vilken upprättelse, har lust att trycka boken i halsen på vissa som jobbar inom psykiatrin. Samtidigt känns alla dessa nya rönen som en enorm lättnad, att jag har lättare att acceptera mig själv, precis som ADHD-diagnosen som förklarade så mycket och fick mig att förstå och försånas med hur det har varit (och jag menar förstås inte att jag ska bara rycka på axlarna och säga att sån är jag bara, klart man ska försöka lära sig hantera allt som inte funkar och jag ser fram emot att nån dag inte längre uppfylla diagnoskriterierna för borderline, men inför mig själv, det var det som blev lättare)

Jag måste bara kolla med dig, för du har väl både Adhd och borderline? Jag har utretts för adhd men eftersom mitt wais test var hyfsat jämnt så har de avfärdat vidare utredning. Vilket jag inte är helt 100 med på men jag vet inte om jag orkar mer. Tydligen så ska wais test enbart inte räcka som diagnosunderlag men det tycker psykologen. Jag har såååå stora problem att komma igång med saker som jag inte vill. Sambon tycker bara jag är lat men jag KAN bara inte motivera mig när jag inte vill. Detta gäller framförallt på jobbet där det har börjat bli ett stoooort problem. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag börjar fundera på om det kanske är det som är fallet, jag kanske bara är lat och dum.

Jobbrelaterade ärenden som kommer in snabbt och går snabbt att fixa gör jag direkt i 200 km/h. Arbetsuppgifter där jag ska fixa, skriva dokument, strukturera upp, förbereda osv. osv. klarar jag INTE själv. Och min tjänst är en sån där jag SKA klara sånt själv. Och ska jag byta jobb vet jag inte hur det ska gå till. Pga. mina skulder måste jag ha den lönen jag har idag men de ev. jobb jag känner att jag klarar av och mår bra av har jag max 60-70% av min nuvarande lön och den ekvationen går inte ihop. Det har blivit ett ekorrhjul och jag vet inte hur jag ska ta mig ut....

LindenDream skrev:
Läste artikelserien i SvD och Predrags bok och känner bara att äntligen!  Vilken upprättelse, har lust att trycka boken i halsen på vissa som jobbar inom psykiatrin.  

Jag hade själv en borderlinediagnos i ett par år, som jag förstått det framför allt för att jag hade ett envist självskadebeteende. Den togs bort när jag till slut fick en läkare som jag träffade både i slutenvården och öppenvården i flera år som kunde observera mig mycket närmare som person. Men jag tycker ärligt talat att det var rätt förskräckligt ibland vilken attityd man kunde mötas av när de ansåg att man hade borderline. Man skulle liksom inte "vårdas" utan "uppfostras". En gång fick jag t.ex. en sträng tillsägelse helt plötsligt att inte ringa och störa sköterskorna på mottagningen - men jag ringde dit kanske två gånger om året när det var något viktigt. Det var som om de inte såg mig utan någon inbillad person. Sedan jag fick en bipolärdiagnos istället har jag känt mig mer välkommen, och det är ju riktigt sorgligt tycker jag. Men det här är ju några år sedan och jag hoppas att det börjat bli bättre på senare år, och blir bättre framöver.

chai skrev:

LindenDream skrev:
Läste artikelserien i SvD och Predrags bok och känner bara att äntligen!  Vilken upprättelse, har lust att trycka boken i halsen på vissa som jobbar inom psykiatrin.  

Jag hade själv en borderlinediagnos i ett par år, som jag förstått det framför allt för att jag hade ett envist självskadebeteende. Den togs bort när jag till slut fick en läkare som jag träffade både i slutenvården och öppenvården i flera år som kunde observera mig mycket närmare som person. Men jag tycker ärligt talat att det var rätt förskräckligt ibland vilken attityd man kunde mötas av när de ansåg att man hade borderline. Man skulle liksom inte "vårdas" utan "uppfostras". En gång fick jag t.ex. en sträng tillsägelse helt plötsligt att inte ringa och störa sköterskorna på mottagningen - men jag ringde dit kanske två gånger om året när det var något viktigt. Det var som om de inte såg mig utan någon inbillad person. Sedan jag fick en bipolärdiagnos istället har jag känt mig mer välkommen, och det är ju riktigt sorgligt tycker jag. Men det här är ju några år sedan och jag hoppas att det börjat bli bättre på senare år, och blir bättre framöver.

Ett rent självskadebeteende är inte tillräckligt för att få en borderline diagnos. Det som är att det är inte självskadandet i sig som är borderline, eller borderline som är självskadandet. Utan helt andra faktorer.

Skulle de gå på detta, som orsak för borderline så skulle jag åka ut med huvud före. För jag har aldrig självskadat på så sätt överhuvudtaget. Däremot så har jag en tydligt borderline problematik. Då gått från grav till hanterbar.

På så sätt har borderline används på ett felaktigt sätt och faktiskt gjort stigmat som är kring borderline värre.

Fallen skrev:

chai skrev:

LindenDream skrev:
Läste artikelserien i SvD och Predrags bok och känner bara att äntligen!  Vilken upprättelse, har lust att trycka boken i halsen på vissa som jobbar inom psykiatrin.  

Jag hade själv en borderlinediagnos i ett par år, som jag förstått det framför allt för att jag hade ett envist självskadebeteende. Den togs bort när jag till slut fick en läkare som jag träffade både i slutenvården och öppenvården i flera år som kunde observera mig mycket närmare som person. Men jag tycker ärligt talat att det var rätt förskräckligt ibland vilken attityd man kunde mötas av när de ansåg att man hade borderline. Man skulle liksom inte "vårdas" utan "uppfostras". En gång fick jag t.ex. en sträng tillsägelse helt plötsligt att inte ringa och störa sköterskorna på mottagningen - men jag ringde dit kanske två gånger om året när det var något viktigt. Det var som om de inte såg mig utan någon inbillad person. Sedan jag fick en bipolärdiagnos istället har jag känt mig mer välkommen, och det är ju riktigt sorgligt tycker jag. Men det här är ju några år sedan och jag hoppas att det börjat bli bättre på senare år, och blir bättre framöver.

Ett rent självskadebeteende är inte tillräckligt för att få en borderline diagnos. Det som är att det är inte självskadandet i sig som är borderline, eller borderline som är självskadandet. Utan helt andra faktorer.

Skulle de gå på detta, som orsak för borderline så skulle jag åka ut med huvud före. För jag har aldrig självskadat på så sätt överhuvudtaget. Däremot så har jag en tydligt borderline problematik. Då gått från grav till hanterbar.

På så sätt har borderline används på ett felaktigt sätt och faktiskt gjort stigmat som är kring borderline värre.

Jo precis. De första åren träffade jag sällan samma läkare mer än en eller kanske två gånger, och det känns som om de aldrig tog sig tid till att utreda min situation utan bara tog till borderlinediagnosen för att det var enklast.

Det skulle ju också bli helt tokigt om en person som faktiskt behöver terapi för borderline som DBT eller MBT skulle nekas terapi bara för att de inte självskadar rent fysiskt.

Jag hoppas vården kommer att bli bättre på att separera dessa tillstånd, att man kan har borderline utan att skada sig och tvärtom.

Jag tycker den här debatten verkar jätteviktig! Kanske på ett sätt viktigare att lyfta än något bipolärt (även om jag själv nog inte har borderline). Det verkar som den här gruppen har blivit så "misshandlad", missgynnad och negligerad av vården att det borde bli ett borderlineuppror. Finns det för övrigt någon borderline förening?

Hur som helst tycker jag det är bra att för egen del få läsa mer nyanserade berättelser, för alla har ju fördomar, jag med.

Förening, det som är att viljan finns men verkligheten så är de som brinner för detta, är de som inte riktigt orkar. Ingen vill riktigt släppa detta slagfält till låta drivas av några som inte har full insyn i vad det handlar om.

De tre personer som verkligen driver frågan, är de som togs upp i länkarna innan, SVD.

Så är vi några eldsjälar men vi lever som sagt med vårt egna på allt detta. Som sagt vi för kunskap vidare när vi kan. Då främst som detta, via forum och andra dyl ställen.

En historia, mitt nick Fallen, kommer från nicket FallenAngel. Men många mina vänner började kalla mig för Angel. Jag kunde då inte ta in detta ut slog bort allt detta och det blev Fallen. Rakt av. Ja, jag hette FallenAngel på bordeline.nu när det var aktivt som forum, så har detta mer hängt med sedan dess. På så sätt inte så vidare anonymt men samtidigt har det vuxit och blivit en sorts identitet.

Just dessa fördomar, stigma och annat som gör att man inte alltid presenterar sig - Som borderliner Fallen. Då är man som sagt dömd på något sätt, även inom psyk kretsar.

Ja, det är en grupp som har blivit misshandlad och många gånger personer som har blivit rejält missförstådda. Mycket är som sagt fördomar, stigma och mer skit än så.

Gillar det som Åsa Nilssone brukar säga, de med borderline är de fågelungar som inte är flygklara men blir utsparkade och så får de klara sig själva bäst de kan. Eller detta att de är personer med tredje gradens brännskada i själen för de saknar ett skyddande hudlager är ett annat.

Ja, min borderline diagnos är nog det som räddade mig och mitt liv. Bipolära som kom senare gjorde att livet blev mer stabilt att stå på. Allt gjorde att denna lilla sparv ungen ändå kan klara sig som en kiwi fågel.

De där tre som deiver borderline frågan, Predrag, Åse och en till, kan man följa den i en blogg eller podd eller hitta dem på något annat sätt?

agster skrev:De där tre som deiver borderline frågan, Predrag, Åse och en till, kan man följa den i en blogg eller podd eller hitta dem på något annat sätt?

Åse, pensionerad psykiatriker. Hon som tog DBT till Sverige.
Peder, är psykolog och inriktad på MBT.
Pedrag, är psykiatriker inom område nord i Storstockholm. Min fd psykiatriker som nu gick pension bollade med honom innan vi satte tillbaka borderline som diagnos för mig.

Varför fick tillbaka, vissa får ett helt fungerande liv efter terapi men inte alla. För det beror helt på hur sårbar och hur reaktiva, stora och långa känslor man har. Det viktigaste man har fått ett liv som fungerar mycket bättre.

Tror mer på att de dyker upp där i och om frågan kommer upp. Vet att så mycket mer skulle behövas göras. Mycket. Säger själv med att vi började tala om psykisk ohälsa, att man kan lida av den, så blev borderline nästa till helt nedtystad. Den som man har nästa hört minst om. Reportaget som gjordes i SVD är ett av de får som har gjorts på ett bra tag.

Egentligen är det så mycket som behövs göras. Enormt mycket.

Fallen skrev:

agster skrev:De där tre som deiver borderline frågan, Predrag, Åse och en till, kan man följa den i en blogg eller podd eller hitta dem på något annat sätt?

Åse, pensionerad psykiatriker. Hon som tog DBT till Sverige.
Peder, är psykolog och inriktad på MBT.
Pedrag, är psykiatriker inom område nord i Storstockholm. Min fd psykiatriker som nu gick pension bollade med honom innan vi satte tillbaka borderline som diagnos för mig.

Varför fick tillbaka, vissa får ett helt fungerande liv efter terapi men inte alla. För det beror helt på hur sårbar och hur reaktiva, stora och långa känslor man har. Det viktigaste man har fått ett liv som fungerar mycket bättre.

Tror mer på att de dyker upp där i och om frågan kommer upp. Vet att så mycket mer skulle behövas göras. Mycket. Säger själv med att vi började tala om psykisk ohälsa, att man kan lida av den, så blev borderline nästa till helt nedtystad. Den som man har nästa hört minst om. Reportaget som gjordes i SVD är ett av de får som har gjorts på ett bra tag.

Egentligen är det så mycket som behövs göras. Enormt mycket.

Men gud vad härligt att du har fått ha att göra med vettiga kunniga människor! De verkar ju verkligen ha koll på hela läget liksom och inte bara fragment. Har de någon gång pratat med dig om pmds? Jag har börjat kolla lite kring det också.

Pmds är något jag har fått på papper. Detta var något som blev väldigt tydligt när utreddes för andra gången. Jag fått pejl på det hela mha stämningsstabliserande medicin.

Något som jag inte är förvånad över och då att detta kan vara en del av bipolära mer än borderline, fast som sagt det kan vara en del där med.

Det som är att PMDS förstärker både de bipolära som borderline problematiken.

agster skrev:
Jag måste bara kolla med dig, för du har väl både Adhd och borderline? Jag har utretts för adhd men eftersom mitt wais test var hyfsat jämnt så har de avfärdat vidare utredning. Vilket jag inte är helt 100 med på men jag vet inte om jag orkar mer. Tydligen så ska wais test enbart inte räcka som diagnosunderlag men det tycker psykologen. Jag har såååå stora problem att komma igång med saker som jag inte vill. Sambon tycker bara jag är lat men jag KAN bara inte motivera mig när jag inte vill. Detta gäller framförallt på jobbet där det har börjat bli ett stoooort problem. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag börjar fundera på om det kanske är det som är fallet, jag kanske bara är lat och dum.

Ja, jag har båda diagnoserna, fick dom ungefär samtidigt. Och känner igen mycket av det du beskriver.

Förstår att det kan vara jobbigt med att får utredningarn gjorda och orka med allt och så, men det kan ju bero mycket på psykologen och så. Alltså, att hen inte tycker att du har den problematiken behöver ju inte betyda nåt. Jag sprang 4 år i regelbunden terapi vara de 2 sista 2 ggr/vecka innan jag flyttade hit till Sverige, så visst var det tydligt att jag hade problem, men ingen tyckte att det var nödvändigt att utreda nåt eller sätta ett namn på problemen eller nåt. Så inte undra att det inte hjälpte... Så för mig kom min ADHD-diagnos som total överraskning, för psukpersonalen verkade det vara solklart...


Och på tal om böcker om ämnet, Borderline alltså, här är 2 som jag tycker är riktigt bra och "empatiska" och kan rekommendera varmt:

Borderline Personality Disorder for Dummies av Charles H. Elliott och Laura L. Smith

Borderline personality disorder survival guide av Alex Chapman

Båda är ganska roliga också.