Känner mig som en gammal junkie :/ (smått grafiskt)

Även om jag inte utövat speciellt mycket självskadebeteende på senare år så känns det som att det är inbränt i hjärnan. Får ofta (typ några gånger om dagen) ett sug som jag måste tvinga mig själv att avstå från.

En annan sak som rent ut sagt känns pinsam är när jag blir så där självskadar-arrogant. Häromdagen på psyk låg det blodiga handdukar i papperskorgen, och min hjärna går igång och tänker "nej, först tvättar du av med vatten och sedan trycker med toapapper som går att spola ner så du inte lämnar spår". Som om jag ens vet om personen var angelägen om att inte lämna spår. (Tilläggas ska att jag tror jag såg vem personen var och hen fick hjälp av en sköterska.) Jag får för mig att jag vet en massa och att alla är som jag. Det är arrogans.

Det kan jag nog erkänna att jag känner igen mig i. Alltihop. Har fortfarande perioder där jag inte kan stå emot. Man blir trött på sig själv av det också. Men inprintat i hjärnan är det definitivt, vare sig man vill det eller inte. Sånt som kan ta upp alldeles för mycket tankar i jobbiga perioder. Däremot har jag inte skadat mig själv på ett offentligt ställe sen jag var typ 14, men ändå, måste alltid gömma det. Det är inget man vill lämna spår efter, tycker jag iaf.

Skönt (fast trist, du vet vad jag menar) att man inte är ensam.

Sedan det där med att se ner på personer som verkar skada sig mest för uppmärksamhetens skull - det är så mycket "finare" att smyga i långärmat som jag gör, eller hur? Trams! Alla har sina skäl. Jag tycker inte att jag är så väldigt dömande i största allmänhet, men när det gäller svaga punkter hos mig själv blir jag mycket mer av en gnällmoster mot andra (fast oftast i det tysta).

Jag menade mest att jag själv alltid gömmer det, kanske blev otydligt. Fast sen kanske det inte är jättesmart att gå runt och visa upp sår, är kanske inte jättehänsynsfullt gentemot medmänniskor. Dock är det inte så mycket att jag skäms för självskadandet i sig som gör att jag gömmer det heller, utan för att jag tycker det är jobbigt med folks reaktioner mot det.

Jag talade egentligen till mig själv!

Haha, jag har blivit familjens sjuksköterska! När någon fått en skada kallar de på mig och jag får lägga om det och bedöma om de behöver vård. Bra att all erfarenhet blir till nytta iaf!
Sedan har olika föremål påmint mig. Va, använder de saken till dess konstruerade syfte och inte att skada sig? Vad konstiga de är! Då är man gammal i gemet.

Linn skrev:Haha, jag har blivit familjens sjuksköterska!

Jag med

Linn skrev:Sedan har olika föremål påmint mig. Va, använder de saken till dess konstruerade syfte och inte att skada sig? Vad konstiga de är! Då är man gammal i gemet.

Kan relatera till det också. Fast nu har jag åtminstone kommit så långt att jag kan använda mitt vanligaste föremål till det som det är avsett för.

Jag undviker de föremålen, även 7 år efter att jag slutade skada mig. Men jag använde ovanliga saker, så rätt lätt att undvika.
Svårare med mat med gamla ätstörningsminnen, det måste man ju "bruka" regelbundet Å andra sidan vänjer man sig snabbt eftersom man faktiskt äter så ofta!

Linn skrev:Jag undviker de föremålen, även 7 år efter att jag slutade skada mig. Men jag använde ovanliga saker, så rätt lätt att undvika.
Svårare med mat med gamla ätstörningsminnen, det måste man ju "bruka" regelbundet Å andra sidan vänjer man sig snabbt eftersom man faktiskt äter så ofta!

Det jag i princip alltid använde (vanemänniska som jag är) kan jag se i hyllan på Coop och liknande, kanske bra att behöva konfronteras med det så att lite av laddningen släpper.

Mat måste däremot vara en speciell historia, tänker jag mig.