Att bli frisk/hitta mediciner som funkar

Ja, som jag skrivit lite varstans så undrar jag hur ni andra tänker och känner över det här med att bli "frisk". Jag vet att bipolär sjukdom inte går att bota, men att bli symptomfri går ju (i alla fall i teorin). Så vad gör man när man har kommit till en punkt där man mår ganska bra? På något sätt kan jag inte hjälpa att efter alla år ändå oroa mig för vad som är och vad som kommer hända. För min erfarenhet säger mig att mediciner slutar fungera. Fast ingen medicin har fungerat i närheten lika bra som risperidonet gör. Samtidigt finns det en oro och tvivel - tänk om medicinen inte helt hjälper utan faktiskt gör mig något hypoman, och det finns ju biverkningar, och vad ska jag ta mig till om den slutar fungera?

Och hur är det med när det svajar lite ändå - är det bara jag som tycker svackor nästan känns jobbigare nu eftersom jag äntligen fått må bra en längre period? Det känns jobbigare att hantera intensiva (negativa) känslor eftersom jag inte längre är van vid att känna så dag ut och dag in... Känner bara för att självmedicinera så fort ångesten sprider sig. Och trots allt så är impulskontrollen inte den bästa längre. Jag kanske inte är så nära frisk som jag vill, men det känns som att det är så nära frisk jag kan komma. Man kan ju inte medicinera bort alla känslor. Och det vill jag inte heller. Men det är svårt att veta vad som faktiskt är jag och vad som är sjukdom eller biverkningar. Jag vet att dom flesta snarare hade blivit dämpade av risperidonet, men inte jag. Eller är det mitt normalläge utan mediciner och utan bipoläriteten? Är det hypomani eller inte? Men det känns som att jag inte helt kan kontrollera mig själv och impulserna jag får. Just nu känns allt lite upp och ner. Irritabel, lite ångest, impulsiv. Mellan varven väldigt uppåt och på. Sover gör jag ju trots allt. Vet inte riktigt vad jag ska tro om allt.

Någon som har erfarenheter av detta?

Bra inlägg.
Jag hart svårt att ha en åsikt om din fråga om hypomani och risperidon. I teori känns det nästan omöjligt att man får en hypomani av risperidon, i så fall skulle det enligt min teori mer handla om din egen bipolaritet som spökar, trots risperidon. Men jag vet inte, alla kan ju reagera på sitt sätt.

Men beträffande din andra frågan om symptom när man mår bättre kan jag relatera mig till. För mig är det mest en rädsla för att börja må sådär igen och en orkeslöshet att stå ut med en depression igen (eller ångest). Jag får direkt känslor tillbaka från tidigare som då ledde till inläggningar, ECT och långa sjukskrivningar. Jag vill helt enkelet inte ditt igen och det säger hela mig när jag får de minsta symptom. Numera brukar jag mycket tidigare kontakta vården och ta, precis som du säger snarare vid behov mediciner. Jag försöker stå ut lite längre med symptom, för egentligen vet jag att perioderna är mindre djup och är mindre lång än då, men det är svårt.

Jag använder enormt massa olika terapeutiska verktyg och strategier. På så sätt kan jag hålla mig flytande fast det är något uppåt eller något neråt.

Nu har jag svajat neråt under hösten och nu orkar jag inte riktigt så vi ha höjt Lamtroginet. Får se om jag blir och känner mig som människa snart igen.

Ja, det tar enormt mycket energi att hålla sig flytande. Fast detta med att bli "frisk" tror jag inte alls på och bli helt symtomfri utav mediciner, även det gett upp. Skydda mig själv så att jag slipper bli besviken.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] jag vet att det låter konstigt, men det finns faktiskt med som en mindre vanlig biverkning (upp till 1 av 100 kan få den). Så vem vet. Och jag gick ju från deprimerad till mixad av olanzapin, så mycket knasigheter händer i min hjärna med mediciner Fast ja, kan vara bipoläriteten som spökar också, har ju trots allt inte en egentlig stämningsstabiliserare (mest för att dom ju aldrig funkar för mig).
Att jag är så rädd för att risperidonet inte ska funka är för att jag ju ändå prövat de allra flesta medicinerna som man kan tänka på för att behandla bipoläritet typ 2. Jag har haft så många dåliga reaktioner och mått så dåligt så länge. Så jag håller fast vid risperidonet så hårt jag bara kan. Jag kan ändå stå ut med de biverkningar jag får. Och det är så svårt att skilja på vad som är sjukdom och vad som egentligen är jag (blev ju sjuk när jag var typ 12). Men det är svårt att hantera nedgångarna, det är det. Blir extra mycket ångest över situationen. Och jag kan bara inte gå ner mig just nu, inte när jag ska göra mitt examensarbete, det går bara inte. Det är rätt så mycket press på att hålla ihop.

Fallen skrev:Jag använder enormt massa olika terapeutiska verktyg och strategier. På så sätt kan jag hålla mig flytande fast det är något uppåt eller något neråt.

Nu har jag svajat neråt under hösten och nu orkar jag inte riktigt så vi ha höjt Lamtroginet. Får se om jag blir och känner mig som människa snart igen.

Ja, det tar enormt mycket energi att hålla sig flytande. Fast detta med att bli "frisk" tror jag inte alls på och bli helt symtomfri utav mediciner, även det gett upp. Skydda mig själv så att jag slipper bli besviken.

Ja, man får väl försöka bli bättre på att använda sig av sina verktyg på något sätt.
Det är så underligt hur jag när jag hittade rätt medicin blev plötsligt bättre och inte behövde någon terapi (inte för att den gav mig så mycket alls). Tror min ssk som höll i terapin blev paff när hon ringde för några veckor sen och jag sa att allt rullar på och går bra - jag är ju nästan färdig med skolan, det går bra med jobb, jag och P har fått vardagen att funka och mår bra tillsammans. Utan terapi. Hon ville nog tro att terapi var det som skulle hjälpa mest, hon är anti mediciner... och sen så visar det sig att jo visst, mediciner gjorde all skillnad i världen. Och för mig är det väl en bekräftelse också - det var inte att jag inte jobbade tillräckligt hårt på terapin eller så som var huvudproblemet, utan att det faktiskt var den sablade hjärnkemin. För vissa av oss har det mycket större roll än terapin. Men jag har gått ett antal år i DBT, både i grupp och ensam i intensiv terapi, och jag har lärt mig en del. Nu hjälper medicinerna mig ändå att faktiskt kunna använda dom och få det att fungera.
Jag vet att det inte är lönt att hoppas på mirakel. Att det ändå kommer finnas där någonstans och att det kommer ändå svänga något. Men det är ovant att må bra. Det är ovant med så här pass mycket stabilitet. Så blir det på något sätt en oro över att det ska försvinna igen.

Låter som att det är pressen att inte "få" krascha som stökar till det mest?

Riktigt stabil har jag ju bara varit i kortare perioder, men jag har definitivt blivit extra orolig när det känts som att något börjat spåra ur igen. Försöker se det som något jag inte behöver be om ursäkt för utan faktiskt något helt berättigat, jag har en svår sjukdom och får oroa mig, ska oroa mig, men på en realistisk nivå - väldigt svårt att förklara mer konkret.

Jag tillhör också dem där mediciner kommit före terapi. Tror jag gick i psykodynamisk terapi bortåt 8 år utan större framgång (fråga mig inte varför jag fortsatte, det var nog ren och skär förtvivlan) . DBT fanns för övrigt inte i min stad då, knappt ens KBT. När jag till slut fick litium - och jag blev inte ens helt symptomfri, bara bättre - så fick jag äntligen ut något av terapin.

Jag har också saker jag gör för att hantera situationer, men tänker nog inte på dem som "verktyg" eftersom jag inte kommer från en DBT/KBT-tradition.

Ja, det är kanske så. Och att jag inte vet vad jag ska ta mig till ifall saker går åt skogen, för det finns inte många valöjligheter kvar.

Det som jag har med mig i livet, är att medicinerna är basen i livet, så terapeutiska redskap för att hjälpa mig se vad är det jag behöver få må bra.

Största är nog att jag lever inte här och nu, utan jag lever förbyggande så att jag kan må bra här och nu.

Jag förlitar mig inte 100% på medicinerna utan ser dem som ett hjälpmedel i mitt liv.

Här gäller det att vara lyhörd, se om det går att använd de redskapen en har med sig från terapin, här på sitt sätt DBTn användbar om en har haft en bra terapi. Det är med det jag har med mig från DBT, som gör att jag har kunna synliggöra vad jag behöver för att just leva förebyggande. De behov jag har, de har jag precis på samma sätt som de som rullstolsburna. Ingen direkt skillnad.

Visst höll jag mig flytande enligt min läkare, närmare ett år på en medeldjup depression men allt tippade över till slut.

Dock ser jag inte det som ett nederlag, utan jag har fått lära känna en ny sida hos mig.

Jag vet inte om det och hur jag ser det hela, är konstruktivt eller bra utan mer viktigast att finna det som fungerar. Många gånger så får en göra, käka medicin, använda sig av terapeutiska redskap, etc inte för sin skulle utan för de som man älskar, för deras skull.

Ja, det är väl så. Försöker accptera att ja, det kanske inte blir så mycket bättre än så här. Svänger fortfarande, men inte lika djupt - det är mer hanterbart bara. Det är jobbigt att bara acceptera biverkningar och att måendet inte är på topp, men vad är alternativet egentligen? Får ta att jag är tjock och lite virrig och ha lite fysiska biverkningar i utbyte mot att slippa vara suicidal större delen av året. Att kunna fungera, även om det inte är optimalt, istället för att vara helt ofunktionell. I en drömvärld så kanske man kunnat bli bättre, men jag tvivlar på att någon medicin skulle kunna hjälpa mig mer än den kombination jag har nu. Det är ju trots allt SÅ MYCKET BÄTTRE än det varit sen jag blev sjuk för över 11 år sen. Det är svårt att inte oroa sig över framtiden, men får försöka ta det när det kommer istället - om risperidonet slutar fungera så får man ta tag i det då. Det är så lätt att fastna i att det är jobbigt med biverkningar och att man inte mår riktigt bra istället för att se helheten, att det ändå är värt det. För det finns inga bra alternativ. Acceptera, acceptera, acceptera. Klart det är jobbigt att man vet att man skulle kunna prestera bättre, att veta hur saker kunnat vara om man inte haft sjukdomen, att veta vilken potential som finns men inte kan utnyttjas ordentligt. Acceptera att man har en kronisk sjukdom som inte lär bli bättre med tiden. Men att det går att leva ett rätt så normalt liv. Att man kan klara av saker, även om mina diagnoser gör det svårare för mig än många andra. Jag kan klara det här.