Liv utan mediciner

Ni som har diagnosen och inte tar medicin, hur har ni det med familj, inkomst, socialt nätverk, och hur ofta och länge har ni skoven?
Jag har haft medicin sedan 2004 och vill sluta när min dotter tagit studenten, men det är minst 2,5 år kvar.

Först ska jag säga att jag tar ju mediciner, så det är inget svar på din fråga. Men jag tänker så här: jag tror att det är viktigt för alla att fundera ordentligt på varför man vill eller inte vill ta mediciner. Alla kan väl ha sina skäl. Sedan kan nog vissa vara utan och vissa inte, så det är väl bäst att vara villig att ändra sig om den väg man har valt visar sig inte fungera.

Jag har rätt många års erfarenhet av att inte medicinera, så jag vet att det inte är min grej, även om mina mediciner idag bara fungerar halvdant så är det ändå bättre. Men vi är ju så individuella, med olika liv, olika symptom och olika önskemål. Även om någon person berättar hur den har det utan eller med medicin, så är det inte säkert att du skulle få det likadant - ja det förstår du säkert ändå...

Håller med chai fullt ut. Det är något man måste klura ut själv tror jag. Jag klarar mig inte alls särskilt bra utan medicin, och för en gångs skull så har jag hittat rätt så att jag kan leva med mediciner också. Det är svårt att veta utan att testa hur det är utan eller att veta hur man känner om man inte fått rätt behandling just för en själv.

Jag är egentligen bara nyfiken på hur det kan vara att leva utan medicin. Hoppas att någon vill dela med sig av sina egna erfarenheter. Jag är inte ute efter generella beskrivningar eller råd. Jag vet att alla är olika och jag har provat alla mediciner som läkare har föreslagit. 12 år med mediciner är lång tid och jag vill prova att leva utan en längre tid. Min 14-åriga dotter har utmattningsdepression sedan maj och det kommer att ta lång tid innan hon blir frisk och antagligen behöver hon ett eller två extra år för att gå ut grundskolan (skrev fel när jag skrev studenten). Innan dess vill jag inte trappa ner.

Ok, mitt livs historia i miniformat då: mådde dåligt av konkreta yttre skäl redan i yngre tonåren, men hade vad jag minns min första längre depression andra året på gymnasiet. En termin försvann i dimman, mest skolk. Sedan började svängningarna, fast med flera månaders mellanrum.

Det började alltså uppskattningsvis vid 17, och jag fick min första psykmedicin vid 36, en antidepressiv som jag inte ens tålde. En bipolärdiagnos och lamotrigin vid 45. Det vill säga många år utan mediciner.

Under tiden hade jag först omväxlande kul med kompisar som man ska vid 18-19, låg omväxlande i sängen med täcket över huvudet. Sedan hamnade jag i en skum religiös sekt, var hypoman och trodde snabbt på det hela. Gav på två veckor bort alla mina pengar, motsvarande 250 000 kr i dagens penningvärde. Sade upp mig två gånger på studs från fasta jobb för att jag tänkte att jag skulle ut på äventyr, som inte ens blev av, så jag fick leva i månader på havregrynsgröt (bokstavligen). Mellan varven hade jag självmordsplaner, och gick ibland lite åt det paranoida hållet.

Gifte mig med en man jag känt i två veckor. Han var inte våldsam, men jobbigt kontrollerande. Stod ut i tio år, jag biter ofta ihop i det längsta. Skötte jobbet så bra jag kunde, men fick ständig värk och var nästan alltid trött. Gjorde också mitt bästa för att ta hand om barnen, och det blev ingen katastrof, men jag var inte världens bästa förälder heller tycker jag.

Så skiljde jag mig till slut. Blev en hel del festande och det svängde allt snabbare. Började plugga, vilket var jättekul tills jag kraschade. Sabbade tre universitetsutbildningar i rad eftersom jag inte ens förstod att jag var deprimerad. Gick in i ett nytt förhållande med en man som var snäll men lite tråkig. Efter ett par år var jag otrogen samtidigt som en massa annat negativt inträffade, det var då jag kraschade så totalt att jag blev inlagd och hamnade inom vården.

Efter det att jag börjat med mediciner har jag själv slutat ett par gånger. Den värsta gången blev jag djupt deprimerad med psykotiska inslag och tvångsinlagd.

För mig har det varit till stora delar kaos, alltså, så det finns en anledning till att jag ändå kämpar på med medicinerna, bara lite lugn är ändå bättre än inget.

Jag förstår verkligen att du behöver medicin. Vet ju att du pendlar och att medicinen inte hjälper helt, men jag hoppas att den hjälper mycket!
Känner (antagligen för tusende gången) att jag har fel diagnos eller att jag kanske borde utredas för autism. Min dotter ska få en utredning och när hennes psykolog förklarade vad asperger innebär så kände jag lite igen min dotter men framför allt mig själv. Bara det gör kanske att jag kan acceptera att jag har svårt att passa in på olika arbetsplatser.

Haha, jag när jag läser det är det så jag själv skakar på huvudet åt hur tokigt det har varit. Även om det fortfarande kan vara svinjobbigt ibland så är det i genomsnitt väldigt mycket bättre.

Ska jag komma med min åsikt så tycker jag verkligen att man ska begära en ny utredning om man känner att ens diagnos inte stämmer och inte är till hjälp. Jag fick gå igenom några hemska år med en tidigare diagnos bara för att jag var för rädd att ställa krav och verka bråkig eller så. Det är jobbigt nog ändå att ha problem, utan att man dessutom kanske inte får rätt hjälp.