Självskadetankar och mediciner

Jag tycker bara att det här är lite intressant utifrån egen erfarenhet. Jag har inte läst något om att man haft någon större generell framgång med att specifikt behandla självskadebeteende farmakologiskt. Förutom alla vanliga mediciner har man i min kännedom testat [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] som används mot alkoholberoende och är en opioidantagonist som motverkar både tillförda opioider som morfin, och kroppsegna som endorfiner. Tanken är ungefär att det ska göra så jäkla ont att skada sig så folk låter bli. De studier jag hittar vid snabbsökning verkar dock mest handla om självskada hos personer med utvecklingsstörning, som kanske eller kanske inte har samma grund som självskada hos personer med standardintelligens.

Det verkar rimligt att om du får mediciner som gör att du mår allmänt bättre så finns chansen att självskadebeteendet minskar. Sedan verkar man ha haft åtminstone hyfsad framgång med vissa terapiformer. Och så det klassiska: "du växer ifrån det" vilket mycket väl kan ske om man är 14 år. I min ålder är det något mindre sannolikt...

Vad jag tycker är lite spännande alltså är att när jag är observant så märker jag skillnad på hur mycket självskadetankarna trycker på beroende på vilka mediciner jag tar. SSRI är gift, det var när jag började med SSRI som jag började självskada i gott och väl vuxen ålder, och jag har tagit ytterligare två sorter som jagade upp mig mycket. Litium gjorde stor positiv skillnad, inte så att jag slutade över en natt men det bromsade in skeendet ordentligt och jag har inte behövt få några skador medicinskt behandlade sedan dess. På ett par år har jag inte haft någon neuroleptika och jag hade glömt bort att vissa av dem hjälper mig åtminstone delvis med tankarna. Nu har jag nyss börjat med Abilify igen och även fast jag inte mår allmänt superbra så har just självskadetankarna dämpats ordentligt.

Även när jag inte agerar på tankarna, vilket sker mycket sällan nu, så tycker jag de är skitjobbiga att ha i skallen. Så jag tackar och tar emot. Samtidigt som jag inser att det inte är någon silverkula.

Jag vet att många säger att litium ska vara självmordsförebyggande, men jag kan inte riktigt förstå det. Kanske för att jag själv inte svarar sådär superbra på litium och verkar kunna bli minst lika självmordsbenägen på litium som på allt annat (man kan ju hoppas att försök två fungerar bättre än det första)... I min erfarenhet är det bara de få mediciner som hjälper mot min ångest som hjälper mot självskadebeteendet, men det är väl inte särskilt många mediciner (och om jag kommer ihåg rätt så är väl inte en enda av dom medicinerna ett antidepressivt medel). Men jag är väl extra krånglig och svårbehandlad, så ska väl inte utgå från mina erfarenheter alltför mycket :p

Butterflychaos skrev:Jag vet att många säger att litium ska vara självmordsförebyggande, men jag kan inte riktigt förstå det. Kanske för att jag själv inte svarar sådär superbra på litium och verkar kunna bli minst lika självmordsbenägen på litium som på allt annat (man kan ju hoppas att försök två fungerar bättre än det första)... I min erfarenhet är det bara de få mediciner som hjälper mot min ångest som hjälper mot självskadebeteendet, men det är väl inte särskilt många mediciner (och om jag kommer ihåg rätt så är väl inte en enda av dom medicinerna ett antidepressivt medel). Men jag är väl extra krånglig och svårbehandlad, så ska väl inte utgå från mina erfarenheter alltför mycket :p

På något sätt tycker jag faktiskt att det är intressant, för jag tror att det här med självskadande kan vara mycket mer mångfacetterat än hur det ibland framställs. Valproat har hjälpt rätt mycket mot min ångest, men ändå inte hjälpt mot självskadetankarna. Det har minskat antalet utförda händelser, men inte tankarna som i perioder under två år varit dagliga. Jag har haft en del ångest de senaste veckorna, även sedan jag började med Abilify, men inte självskadetankar. Upp och nervända världen.

Absolut, särskilt om självskadandet inte är kopplat till Borderline (där är det ju tydligt att det är terapi som hjälper bäst). Under åren har man ju ändå upplevt en hel del mediciner och saker. Har även funnit att benso kan ibland göra saken värre - vissa bensodiazepiner (men inte alla) gör mig apatisk och mer benägen att skada mig själv för att jag helt enkelt slutar bry mig om konsekvenserna. Det är kanske lite kontraintuitivt...

Sedan finns det vissa mediciner - som venlafaxin och desvenlafaxin - som kan göra att en blir mer sugen på att dricka och dricker mer alkohol. Nämner detta bara för att man kan se alkoholmissbruk som självdestruktivt...

Butterflychaos skrev:Absolut, särskilt om självskadandet inte är kopplat till Borderline (där är det ju tydligt att det är terapi som hjälper bäst). Under åren har man ju ändå upplevt en hel del mediciner och saker. Har även funnit att benso kan ibland göra saken värre - vissa bensodiazepiner (men inte alla) gör mig apatisk och mer benägen att skada mig själv för att jag helt enkelt slutar bry mig om konsekvenserna. Det är kanske lite kontraintuitivt...

Det känns rimligt för mig, även om jag inte gått i terapier som DBT, att sådan terapi skulle kunna hjälpa om dina problem har mycket med känsloreglering och relationer att göra, och det låter osannolikt i mina öron att du skulle långsiktigt lösa relationsproblem med mediciner.

(För mig som inte bråkat med min man på 17 år är det ibland svårt att bli trodd.   )

Jag har hört det där med att benso ibland kan göra det värre. Tycker inte det låter så konstigt faktiskt.

Butterflychaos skrev:Sedan finns det vissa mediciner - som venlafaxin och desvenlafaxin - som kan göra att en blir mer sugen på att dricka och dricker mer alkohol. Nämner detta bara för att man kan se alkoholmissbruk som självdestruktivt...

Intressant, det visste jag inte. Jag pallade aldrig mer än en vecka på venlafaxin...

Men vad trevligt, då håller vi med varandra då :p
Ja, tydligen är det så att det är en inte helt ovanlig biverkning av venlafaxin (och något ovanligare med desvenlafaxin, men det förekommer). Tycker såna grejer är väldigt intressanta. Kanske lite off topic men Tegretol gjorde mig sugen på cigaretter (och jag hatar cigarettrök!)

Varje gång jag börjar med antipsykotika (om jag inte redan tagit en och bara byter) så blir jag röksugen i ett par dagar. Jag slutade röka helt 1984...

Den hade jag inte hört tidigare! Jerod (skapare av Crazy Meds) säger att Tegretol är "the manliest of the AEDs" för att effektiviteten ökar av både rökning, fet mat och alkohol (plus att den gör p-piller och östrogentabletter ineffektiva)! Varför är det så intressant med farmakologi? Ska bestämt leta upp lite mer intressanta studier!

Det är verkligen fascinerande! Jag har (räknar på fingrarna) totalt tagit sex st olika antipsykotika, ibland i flera omgångar, ej medräknat Nozinan o.dyl. och ej medräknat Haldol som jag bara tog i tre dagar. Jag tror banne mig att jag upplevt denna nikotineffekt av alla. Normalt sett tycker jag cigarettrök luktar hemskt.

Undrar om det är en släkting till reaktionen som får många personer med psykoser att röka... på den tiden då det fanns rökrum på sjukhusen var de ju alltid fulla...

Hm, det får man nästan kolla upp... Vore intressant att veta! Kanske får ta fram min stora psykofarmakologi-bok och bläddra lite.
(Här i Uppsala har vi minsann rökrum - inte för att jag någonsin skulle gå in dit, men ändå )

Fastnade i att fundera ut hur många mediciner jag egentligen tagit... ska uppdatera profilen. Läskigt!

Berätta om du hittar något angående nikotinet. Här sitter det skyltar om att sjukhuset är rökfritt, och att den som är inlagd kan få nikotinersättningsmedel (typ tuggummi) istället. Vet inte hur bra det funkar, har inte varit inlagd sedan de införde detta.

Visst är det läskigt? Jag räknade själv till 30+ mediciner *suck*
Ska kolla imorgon bitti om jag hittar något!

Det som slår mig mest för egen del är att det ofta inte riktigt funnits någon linje för behandlingen, mer "vi kastar lite piller på henne och ser om något fastnar". Fast det är väl svårt antar jag när de inte har någon riktig diagnos heller. Jaja, vatten under broarna.

Känner igen mig väldigt mycket (tyvärr). Man får väl vara glad om man hittar något som funkar, tycker jag.

Herregud, jag kom på fler, är också uppe i närmare 30 st.

Men jag har åtminstone fått må bättre på senare tid, även om det inte alls är lugna vatten så är det inte alls så plågsamt som det var förr.

Egentligen är det rätt läskigt att man innan man fyllt 23 år redan prövat 32st mediciner (och med så dålig respons!). Man blir ju lite orolig för framtiden, om man säger så... Vad skönt att någon får det lite lugnare i alla fall! Känner mig uppåt och ack så rastlös. Förhoppningsvis kickar medicinerna in om en halvtimme så jag får sova

Mycket blir bättre efter 50, men det är inte så värst bra tröst för dig! Hoppas du får sova i natt, det gör så stor skillnad. God natt!

Hittade en intressant artikel"

ABSTRACT
Persons with severe and persistent mental illnesses, e.g. schizophrenia spectrum disorders and bipolar disorder, smoke at a much higher rate than the general population. Treatment options for schizophrenia spectrum disorders and bipolar disorder often include the first-generation (typical) and second-generation (atypical) antipsychotics, which have been shown to be effective in treating both psychotic and mood symptoms. This article reviews studies examining the relationship between antipsychotic medication and cigarette smoking. These studies suggest that in persons with schizophrenia and schizoaffective disorder, typical antipsychotics may increase basal smoking and decrease people's ability to stop smoking, whereas atypical antipsychotics decrease basal smoking and promote smoking cessation. However, we found that the data available were generally of moderate quality and from small studies, and that there were conflicting findings. The review also critically assesses a number of potential mechanisms for this effect: the use of smoking as a form of self-medication for the side effects of antipsychotics, the effect of antipsychotics on smoking-related cues and the effect of antipsychotics on the appreciation of the economic cost of smoking behaviour. Gaps in the research are noted and recommendations for further study are included. More study of this important issue is needed to clarify the effect of antipsychotics on smoking behaviours.

Fullständig artikel: [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Tack! Ungefär "något lurt är det men vi vet inte exakt ännu" då.

Jag har aldrig, förutom på nattklubb förr i tiden, varit i så röktät miljö som på psyk. Men det kan ju också hänga ihop med att folk är uttråkade och det sociala kan ha varit en del, det satt oftast någon i rökrummet.

Som tur är har jag alltid kommit över dessa dagar utan att verkligen börja röka igen.

Tycker dock att det är intressant att det finns en hint om att typiska neuroleptika ökar röksuget, medan atypiska kanske minskar det...

Absolut. Sedan matchar det inte min personliga erfarenhet, de atypiska (som jag har mycket mer erfarenhet av) har varit lika knepiga. Men å andra sidan, jag har inte verkligen börjat röka så det går inte att dra för många slutsatser av hur det skulle fungera på sikt.

Det finns väl säkert en hel del individuell variation också, som med allt annat

Suck, ja.