Men kan det inte gå över någon gång då :/

Det är säkert 7-8 år sedan jag självskadade i någon större utsträckning, och kanske 2 år sedan jag gjorde ens något pyttelitet. Men det sitter fortfarande inbränt i hjärnan, så gott som varje dag måste jag kämpa med att hantera starka impulser. Det låter säkert patetiskt, men det tar väldigt mycket kraft. Blir allt svårare att motivera sig att låta bli.

Förr fick jag ofta höra att självskadorna inte var det viktiga utan det var hur jag mådde. Ibland verkade det vara en "ursäkt" för att ignorera det fysiska, särskilt när jag var inlagd - vilket jag faktiskt närmast välkomnade, jag har alltid föredragit att t.ex. plåstra om mina sår själv. Det irriterande var mer det genomskinliga försöket att uppfostra mig. Jag tror det här rördes upp lite när jag alldeles nyligen fick höra att jag inte platsar i DBT-gruppen när jag inte aktivt skadar mig. Jaha, nu *är* det ändå det fysiska som räknas. Inte för att jag egentligen var så himla pepp på att gå i DBT, det är mer att jag är väldigt trött på dubbla budskap.

Ingen verkar kunna hjälpa mig inom vården i det läge jag står i här och nu. Kan inte hitta tröst på nätet heller, många personer som slutat skada sig verkar kunna lägga det bakom sig, medan några verkar ha det lite som jag har det och inte heller veta hur man kommer ur det.

Usch, jag vill egentligen sluta med något klämkäckt men hittar inget.

Ja, det är svårt. Det är lite över ett år sedan jag självskadade (efter ändå 8 år sedan jag slutade skada mig regelbundet). Just nu är självskadeimpulserna svaga, men jag har också mått ovanligt bra (i.e. inte deprimerad och suicidal) under en längre period. Jag har erfarenhet av att det inte är så när det dalar igen. Så att få ordning på skoven känns som en lösning för mig (fast det är ju långt ifrån lätt det heller). Det känns för min del som att självskadandet är en del av det bipolära, och kanske att det skiljer sig lite från borderline ändå (å andra sidan kan man ju bli "botad" från Borderline men inte det bipolära). Nej, jag har heller ingenting käckt att säga. Kommer det gå över? Jag vet inte. Men det kan nog bli bättre.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - tack för svar!

Tillfällen då det ofta är som värst:

1) Trötthet, särskilt psykisk. Eftersom jag lätt blir trött av intryck, stress o.s.v. dyker detta upp frekvent.

2) Rastlöshet, agitation, t.ex. vid hypomani, blandtillstånd, ibland som läkemedelsbiverkning.

3) Känsla av instängdhet och kontrollförlust. Måste inte handla om något personligt, kan vara att se ett nyhetsinslag om orättvisor i samhället. En drivkraft som kan vara stark att göra kroppen fulare dyker nog också upp här.

4) När jag blir förjävla trött på tvångstankarna.

5) Längtan efter en kick.

6) Varenda kväll när jag ska sova.

Säkert mer.

Uppenbarligen är jag hyfsat bra på att stå ut, men det känns vingligt (och plågsamt). Gissar att som du nämner skulle bättre stabilisering kanske hjälpa lite på vissa punkter fast med tanke på nuvarande läkarsituation så är det det inget jag drar några stora växlar på.

Kanske är jag rädd för att om jag tappar greppet så kan det bli rätt kaotiskt, önskar det var lättare att vara rationell.

Känner igen mig i det du säger. För min del är det väl på något sätt en ventil för att släppa på trycket när man har för starka känslor. Även ilska gentemot andra. Det blir liksom bara för mycket för att hantera.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - jo, det kan till slut bli en inflätad reaktion i allt möjligt.

Det är lugnare för stunden. Sedan fick jag plötsligt en läkartid i brevlådan, inte för att jag har några större förväntningar egentligen, är mer nyfiken på formatet, ska bli ett Skype-samtal hos min sjuksköterska

Drar igång din tråd, för saker gör sig påminda igen.

Det är underligt att även i perioder när man mår bra så kan man få suget, impulsen, fast man egentligen inte vill. Även om man inte är deprimerad så kan man vara trött, stressad, ha sömnbrist, whatever... Det är inte som att man kan "glömma bort" heller. Inte när ens armar och ben är täckta med ärr. Ibland blir man helt fascinerad av dem, men jag förstår egentligen inte varför för jag kommer trots mitt dåliga minne ihåg när många av dom gjordes. Form, storlek, allt. Det var någon som föreslog att man skulle tatuera över dom, men det jämnar ju inte ut så att säga...

Men ja, att man på något sätt automatiskt kommer in på självskadetankar när man är så arg att man inte vet var man ska ta vägen eller bara känner sig överväldigad av något. Två år sen sist, tror jag. Det känns ju ändå bra, att det är så pass länge sen (är det ett rekord, må tro?). Och över 4 år sedan inläggning (konstigt nog, egentligen). Tja, framåt går det. Går bra trots att jag inte har stämningsstabiliserande eller så. Men ibland önskar jag att jag hade Xanor att tillgå, hade varit lättare då. Xanor är nog förövrigt den enda benzon som jag inte självskadat på, tror jag. Var ju rent hopplöst på valium, hade i princip noll viljestyrka. Men om jag klarat 2 år utan, och nästan ett halvår har varit utan mediciner, så klarar man väl sig ett tag till...

Oj, gammal tråd... Nog är det så att impulserna kan dyka upp även när man tror att man har läget under kontroll. Fint att du ändå klarat dig så länge och inte behövt bli inlagd. Hejar på dig!

Jag blev inlagd strax efter denna tråden och trillade dit på självskada medan jag var på sjukhuset, trots att jag plötsligt hade slagit om till hypomani. Blev rätt triggad av andra patienter, tänkte ungefär "varför ska jag kämpa för att låta bli om de får".

Tror det jag mest behöver är att hitta en anledning för min egen skull att låta bli, att i princip bara sluta för andra människors glädje blir tungt.

Det har du rätt i, det funkar inte särskilt bra att sluta för andras skull. Ytliga skäl håller inte så bra heller när man väl är rätt deprimerad och apatisk. Man får väl komma på vad det är som verkligen gör att man inte vill självskada och hålla fast vid det. typ "jag vill inte leva mitt liv med skam för att jag gjort mig illa, jag vill inte behöva gömma mig och oroa mig över att någon ska se, jag vill inte göra mig illa när jag vet att lättnaden bara är tillfälligt och att senare må dåligt över det också. Jag vill inte behöva gå omkring med verktyg för att kunna känna mig lugn." Kanske hjälper, kanske inte. Jag vet bara att om jag fastnar i beteendet fullt ut så blir jag häganska beroende om jag inte lyckas avstyra rätt snabbt. Och jag vill inte ner i träsket där jag bara klarar mig genom dagen om jag gör mig illa.

Allt det du skriver borde verkligen kunna vara giltiga skäl, jag vet inte varför det inte klickar för mig. Nu har jag inte gjort det någon mer gång sedan i somras, men det är åter bara för andras skull. Man kan ju tycka att det är bra ändå, men någonstans blir jag liksom bitter mot dem som "hindrar" mig (även om det bara är i min skalle). Jag är som den värsta drogromantiker, häromdagen stod jag och dreglade över mitt favoritverktyg i en butik innan jag kickade mig där bak och gick ut. Tänkte att jag får bekänna för min sjuksköterska idag så kommer det inte hända något just nu, det är jag åtminstone lite känslig för, att verka uppenbart manipulativ, så jag utpressar mig själv istället.

Oj, vad det måsta vara svårt in i märgen. Ingen igenkänning, men beundrar er mod.

Ja som sagt chai, mycket "klickar" inte när känslorna väl stormar. Att tänka logiskt gentemot att handla logiskt är vitt skiljt. Målen man har liksom försvinner när man står där och får impulser. Och när man mår förjävligt och tycker att folk är dumma i huvudet som tycker man ska sluta skada sig när självskadandet ibland är en temporär livslina så man inte gör något värre.. ett jävla träsk, det där.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - inte så mycket mod som desperation och envishet

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - träsk, ja. Jag tog faktiskt upp det med min sjuksköterska idag som jag sa att jag skulle, så nu är jag känslomässigt "bakbunden" ett tag, vill inte oroa...

Tja du. Jag håller tummarna. Skickar lite god energi, och allt det där. Just nu håller sig de tankarna sig på avstånd, mest vill jag sova bara. Fick ingen lunchrast, är helt slut.

Hoppas du får lite välförtjänt vila.

Råkade av en slump zappa in på Dr Phil, inget program jag direkt brukar titta på... Men det handlade om någon som självskadade och lade upp mycket närgångna och tydliga videos på nätet av ärr överallt. Av någon anledning är jag så känslig för bilder, mycket mer än ord, så de där bilderna hänger sig kvar. Det känns ju lite löjligt att bli så påverkad. Och varför är man så korkad att man inte bara stänger av tv:n..?

Nu har jag inga problem med självskadandet, men jag kan ändå mycket väl förstå hur mycket det kan förorsaka att man är helt fast i sådana bilder och att de kan hänga kvar länge tyvärr. Jag har haft anorexia och jag kan vara ganska konstigt fast med sådana berättelser eller bilder. Jag vet inte varför, men tror på grund av att det är så beladdat med känslor av alla slag. 
Klarar du den här gången att emotstå allt kring bilderna?

Jag har uppfattat att det är egentligen "not-done" att lägga ut sådana bilder, precis för att det påverkar och smittar?

Antagligen kopplar bilder in sig på känslorna snabbare...

Jag har kunnat stå emot de impulser som bilderna satte igång, men de sitter fortfarande i huvudet.

Absolut brukar ansvarsfulla media/organisationer/hemsidor inte lägga ut bilder och videos av det slaget. Att det ändå finns massor av bilder som privatpersoner har lagt ut, mer eller mindre grova, är svårt att helt komma åt. Däremot tycker jag att det var riktigt lågt av Dr Phil som ändå är ett stort tv-program att använda dessa bilder om och om igen. Både elakt mot tittarna och elakt mot tjejen som lagt ut dem, just nu verkade hon se det som ett sätt att bli känd, hon hade många tusen följare, men i framtiden när hon blir äldre kanske det inte är så roligt. Inte för att jag förväntar mig så mycket av Dr Phil, tycker som sagt inte om programmet, det var mest att jag var så oförberedd och ändå hade svårt att sluta titta...

Men hur dum kan man (jag) vara.... Det var ju klart att jag var tvungen att kolla upp det där. Alldeles för nyfiken (och min hjärna 'fastnar' lätt i sånt här). Jaja.



Jag tror det är två år sedan jag skadade mig sist. Mitt minne suger ju, men tror det stämmer. Gjorde något inlägg på en viss sida to mark the occation och det var någon jag inte kände som delade mitt inlägg... Och nyfiken/dum som man är så klickade jag in mig på dennes sida... Och så ser man bilder på folk som skurit sig och ens korkade hjärna tycker "men, det där är ju ingenting, bara rivmärken typ" som om att det vore det viktiga... Som om självskadande är en tävling man vill vinna Varför denna korkade tävlingsinriktning?! Jag *vill* inte tänka så, det är automatiskt. Och så fastnar man i att klicka sig vidare och vidare och vidare... Inte för att jag är sugen på att göra mig själv illa, inte alls just nu, bara en morbid jävla nyfikenhet. Men ja, man känner sig fortfarande som en missbrukare

Kan tänka mig att man blir överloaded av känslorna av alla slag och att man ju på något sätt "måste" klicka vidare.

Ma-ar skrev:Kan tänka mig att man blir överloaded av känslorna av alla slag och att man ju på något sätt "måste" klicka vidare.

Det är lite som att få en "fix" mer än något annat.... Vet inte hur annars jag ska förklara det

Den undermedvetna tävlingsinriktningen känner jag igen... Jag skulle verkligen aldrig högt kommentera någon annans sår, men i mitt huvud jämför jag.

Butterflychaos skrev:

Ma-ar skrev:Kan tänka mig att man blir överloaded av känslorna av alla slag och att man ju på något sätt "måste" klicka vidare.

Det är lite som att få en "fix" mer än något annat.... Vet inte hur annars jag ska förklara det

För mig är det också så. Sedan vet jag inte om det är så för alla.

chai skrev:Den undermedvetna tävlingsinriktningen känner jag igen... Jag skulle verkligen aldrig högt kommentera någon annans sår, men i mitt huvud jämför jag.

Eller hur! Ganska stört men det är så det är

Det är ganska stört, så fort jag rotar i lådor och garderobshyllor hittar jag små gömmor av "verktyg". Som nötter för en ekorre. Har väldigt svårt för att slänga allt (det har jag gjort några gånger förr men då köper jag snart nya, orkar inte vara utan).