Om vikten att noga följa instabilitet i stämningsläge från dag till dag

En studie som gjordes för att testa en metod för att följa förskjutningar i stämningsläge från dag till dag. Det finns en massa andra godbitar också, till exempel så nämner de ångest som en viktig faktor som kan påverka prognosen negativt.

#studie #stämningsläge

Onddruid skrev:En studie som gjordes för att testa en metod för att följa förskjutningar i stämningsläge från dag till dag. Det finns en massa andra godbitar också, till exempel så nämner de ångest som en viktig faktor som kan påverka prognosen negativt.

Skumläste. Stämningsdagbok! (av något slag) - ack så användbart. Det förefaller nästan konstigt att man skulle behöva påpeka det ganska omöjliga i att komma ihåg hur man mådde för en månad eller ett år sedan, och detta borde givetvis även gälla i kliniska prövningar.

Att de går in på ångest är också mycket bra. Är det inte de psykiska problemens motsvarighet till huvudvärk som symptom, finns oftast där när man inte mår bra och kan bero på tusen saker?

Ja, det finns en liten risk att jag kanske låter tjatig, vet att jag har pratat mycket om stämningsdagbok just nu, men det är verkligen ett jättebra verktyg. Samtidigt så är det ju ganska svårt att på egen hand vara tillräckligt disciplinerad för att checka in varje dag. Det känns lite som att vården laggar efter i utvecklingen, som de nämner i artikeln så är det både kostnadseffektivt och kanske det bästa verktyget vi har för att gå från en "ögonbildsmodell" till en dynamisk modell för ett väldigt dynamiskt sjukdomstillstånd.

Jag har ett komplicerat förhållande till ångest. Om någon frågar mig om jag lider av ångest så säger jag oftast reflexmässigt nej och det är till viss del sant, jag har nog ganska lite ångest överlag. Samtidigt så har jag kommit på mig själv med att felrubricera ångest många gånger. Det har lett till några ganska roliga terapeutiska samtal, som när jag fick KBT för stickfobi.

Jag och sjuksköterskan pratar om ångest i samband med ett stick. Jag har berättat hur det var att gå till vårdcentralen och "just do it". Allt hade varit helt lugnt, jag tittade ut genom fönstret och beundrade den soliga dagen, kände att det här kommer nog gå bra. Sjuksköterskan plockar fram en ställning och plockar fram ett rör. Röret är rätt stort. Jag tänker att äh det är vakuum i röret och jag har stora och ytliga kärl, det kommer gå fort ändå. Tar ett djupt andetag. Back on track. Sen plockar hon fram två till rör. Jag tänker ok, tre rör, nu är vi kanske på en femma på ångestskalan. Så kling kling kling. Tre rör till. Hallå sju. Följt av en nål som är ungefär lika tjock som mitt lillfinger. Typ. 8. Jag biter ihop och försöker skaka av mig det. Svetten rinner. Hjärtat slår. Jag känner mig illamående. Hon stasar av armen och en fläkt av alkohol träffar mig i ansiktet. Jag blir helt kall, ljuden blir burkiga och jag känner mig avlägsen. Tiden stannar. Sjuksköterskan tittar på mig och frågar hur det går och jag förklarar att det nog är bäst att jag kommer tillbaka en annan dag. Min första tanke när jag kommer ut genom dörren och kan andas igen och världen får tillbaka sin färg är att ångestskalan nog är logaritmisk...

Så jag och KBT-sköterskan har precis pratat om detta och kommer in på ämnet "panikångest". Jag säger direkt att "nej panikångest har jag aldrig haft några problem med." Sjuksköterskan tittar eftertänksamt på mig och jag anar viss skepsis. "Ja... Alltså panikångest ser jag som när man får så mycket ångest att man tappar kontrollen över sig själv" Hon svarar "Och vad händer om man tappar kontrollen?" "Tja alltså... eh..." Jag funderar lite grann. "Jo... man kanske tror att man håller på att dö eller så slutar man agera rationellt." Jag funderar lite till. "Vilket är... ungefär... precis vad som händer när någon försöker sticka mig med en nål..."

Eller för länge sedan ett av mina första psykologsamtal: jag och min psykolog sitter och pratar om varför jag har möblerat om i min lägenhet för femtielfte gången på en månad och varför jag inte kan prata om vissa saker fast jag vill. Hon frågar "Men hur känns det att inte följa de här reglerna?" "Det känns fel" "Vilken sorts känsla är fel?" "Det är bara fel, något man inte får göra." "Nu frågade jag vilken känsla det är, 'fel' är väl en tanke?" "Ehhh... Jo det stämmer kanske." "Så hur känns det då?" "Det..." Lång paus. "... känns som att jag inte vill göra det." och så vidare.

Jag vet inte varför jag censurerar ångest men jag har iaf blivit mycket bättre på att inte göra det och identifiera den. Men jag är fortfarande lite osäker på hur mycket ångest jag egentligen har.

Onddruid - intressant inlägg. Vissa känslor bara förutsätts man kunna identifiera men det kanske inte alltid är så självklart?

För ett par år sedan fick jag oväntat en "klassisk" panikattack med hjärtklappning, hyperventilering, domningar o.s.v. Jag blev närmast lite fascinerad. Eftersom jag redan kände mig tvärsäker på vad det var och att jag inte skulle dö så var det mer som att observera något utifrån. Automatiskt försökte jag dämpa det genom att andas i händerna (men hallå, vem har lagom stora papperspåsar hemma??) och gå omkring lite sakta, och det lade sig efter ca 10 min. Antagligen eftersom jag inte kände mig helt ur kontroll så är jag inte direkt rädd för att det ska hända igen.

Däremot hade jag en kort men jobbig stressframkallad period då jag hade fobi för trappor, rulltrappor och hissar (jättebra i ett modernt samhälle )

För mig har ångest i övrigt mer varit ett diffust tillstånd kopplat till depression snarare än yttre omständigheter, utom när jag verkligen befunnit mig i krislägen i livet, sådant där man kan tänka sig att vem som helst skulle känna ångest.

Det finns ett uttryck som perfekt beskriver det där att uppleva något som är riktigt hemsk men samtidigt tycka att det är lite fascinerande: skräckblandad förtjusning. När man tänker på det är det ganska skumt egentligen att vi kan uppleva det, jag menar - vad är egentligen syftet med det? Om man tänker evolutionärt så brukar man ju säga att rädsla - skräck är det som får oss att springa från stora saker med vassa tänder som potentiellt är lite småsugna på hårlös apa. Att uppleva skräckblandad förtjusning är ju lite som att vara inträngd i ett hörn av en sabeltandad tiger och börja fundera på hur intressant det är att ett djur kan ha så stora tänder och ändå lyckas få in mat i munnen.

Jag kan tänka mig flera anledningar till att vara misstänksam mot hissar och rulltrappor, men varför vanliga trappor? Var det för att du var rädd att trilla nerför dem?

Kan skräckblandad förtjusning hjälpa oss att hålla huvudet kallt i sådana trängda situationer?

Det började med att min man blivit sjuk och hamnat på sjukhus på en utlandsresa, och jag skulle möta honom på flygplatsen. Naturligtvis var jag rätt skärrad. Eftersom jag var tidig gick jag in på ett köpcentrum en stund bara för att fördriva lite tid, och där slog paniken plötsligt till mitt uppe i en rulltrappa, jag tänkte att jag skulle ramla över kanten och ner x antal m. Det bästa hade ju varit att fortsätta åka rulltrappa tills känslan gick över, men jag behövde sticka till flygplatsen. Så jag tog en hiss istället, och sedan en vanlig trappa, vilket kanske hjälpte till att "smitta" dem med känslan.

När jag gick i vanliga trappor var det som om jag inte kunde avståndsbedöma normalt längre, så det kändes väldigt vingligt. Kul eftersom jag bor en trappa upp utan hiss. Som tur är fattade jag att det enda som gällde var att exponera sig, så jäklar vad jag åkte rulltrappa i några veckor och nu är det tack och lov helt borta.

Ja och det är ju en bra ide att vara intresserad av saker som kan vara farliga så att vi kan förbereda oss eller undvika dem.

Aha ok, ja ångest är ju bra på att smitta mellan associerade saker.

Skönt att det är borta nu iaf

Har du någon länk till studien?

Berguv skrev:Har du någon länk till studien?

Länken finns inbakad i texten berguv, om du menade den ursprungliga studien som jag länkade till? Jaga lite med muspekaren över texten i det ursprungliga inlägget så kommer länken lysa upp i rött

http://www.theatlantic.com/technology/archive/2015/08/speech-analysis-schizophrenia-algorithm/402265/?utm_source=SFFB

En annan sak som är relaterad till det här med att övervaka stämningslägen, flera appar håller på att tas fram som inte kräver att du matar in hur du känner dig utan som analyserar hur du pratar för att förutspå om du kommer att utveckla psykos eller ändra stämningsläge - artikeln pratar om en studie med schizofreni men jag har sett liknande studier som använder samma teknik för att se om man håller på att bli manisk eller deprimerad och de är läskigt bra på det.

#artikel #stämningsläge #psykos #diagnostik

Onddruid skrev:http://www.theatlantic.com/technology/archive/2015/08/speech-analysis-schizophrenia-algorithm/402265/?utm_source=SFFB

En annan sak som är relaterad till det här med att övervaka stämningslägen, flera appar håller på att tas fram som inte kräver att du matar in hur du känner dig utan som analyserar hur du pratar för att förutspå om du kommer att utveckla psykos eller ändra stämningsläge - artikeln pratar om en studie med schizofreni men jag har sett liknande studier som använder samma teknik för att se om man håller på att bli manisk eller deprimerad och de är läskigt bra på det.

#artikel #stämningsläge #psykos #diagnostik

Det låter ju faktiskt som något som borde vara görbart framöver. Känns på något sätt lite creepy, fast jag vet inte varför det skulle vara mer creepy om min mobil märker att jag är hypoman än om min läkare gör det.

Ja alltså så länge den inte skickar allt man säger till något register utan gärna har en öppen källkod och analysen sker anonymt om den måste ske centralt så är jag för det.