Ett öppet brev från en psykiater till Stephen Fry angående inställningen att psykisk sjukdom endast beror på vår biologi

In fact, recent epidemiological studies have pointed to a wide range of social and environmental factors that increase the risk of mental ill health[10], some of which I am guessing you may be familiar with from personal experience.

These include poverty in childhood[11] and early exposure to urban environments[12]; migration[13] and belonging to an ethnic minority[14] (probably not problems encountered by most public school boys in the early 1970s) but also early separation from parents; childhood sexual, physical and emotional abuse; and bullying in schools[15]. In each of these cases, the evidence of link with future psychiatric disorder is very strong indeed – at least as strong as the genetic evidence. Moreover, there is now good evidence that these kinds of experiences can affect brain structure, explaining the abnormal neuroimaging findings that have been reported for psychiatric patients[16], and that they lead to stress sensitivity and extreme mood fluctuations in adulthood[17]. And of course, there are a myriad of adult adversities that also contribute to mental ill health (debt[18], unhappy marriages[19], excessively demanding work environments[20] and the threat of unemployment[21], to name but a few). Arguably, the biggest cause of human misery is miserable relationships with other people, conducted in miserable circumstances.

Väldigt tänkvärt öppet brev om att man ibland tenderar att framhäva den biologiska sidan av orsakerna till psykisk sjukdom.

https://blogs.canterbury.ac.uk/discursive/all-in-the-brain/

#samhälle #etiologi #dokumentär

Väldigt intressant! Man måste ju alltid tänka på att vi människor inte lever i ett vakuum, vi interagerar med miljön också.

Precis! Jag är i allra högsta grad skyldig till att tänka på sjukdomen som en i grund och botten biologisk sak men jag måste ändå säga att bara det att jag nu har råd att äta mat gör att jag mår mycket bättre. Tror verkligen på tröskelperspektivet - över en viss tröskel så påverkar inte din situation din psykiska hälsa - du kan vara rik och ha ett intressant jobb och en perfekt familj och många bra vänner och inte vara utsatt för oväntat stress eller trauma och ändå må skit, men under ett visst tröskelvärde - när man till exempel är väldigt fattig eller isolerad eller utsätts för trauma eller hög stress mm. så kan det nog både trigga och förvärra sjukdomen väldigt mycket.

Absolut. Man kan argumentera att vår personliga stresströskel är olika och baserad på biologi, men även där spelar nog miljö en stor roll (här i form av ens uppväxt, hur väl man lärt sig av ffa sin familj att hantera stress och jobbiga känslor). Sedan är det klart att man kan ha bara "hyfsade" förutsättningar i livet (mediokert jobb med mager inkomst, men precis så att man klarar sig) och ändå må bra, medan andra som har det bättre ställt kan tyckas ha "problemfria" liv men ändå må riktigt dåligt. På samma sätt behöver man inte må så mycket bättre bara för att man exempelvis tar sig ur skuld, även om det kan göra saker lättare.

Nu kommer jag inte ihåg exakta detaljer om den här studien, men jag minns att dom gjorde en studie på påverkan av stämningsläget av riktigt bra och riktigt traumatiska upplevelse (typ ena gruppen vann på lotteri och den andra gruppen var med i en bilolycka och hamnade i rullstol eller liknande). Den första gruppen mådde ju direkt jättebra, men efter en tid återvände dom till deras normalnivå i stämningsläge. På samma sätt mådde de som var med om något traumatisk väldigt dåligt precis efter händelsen, men efter hand så kom också dom tillbaka till sin normalnivå. Jag har för mig att det var ungefär lika tidsmässigt, men det vågar jag inte svära på. Det var gjort på friska personer dock, men tycker det ändå var en intressant slutsats: Skeenden påverkar stämningsläget just nu, men oavsett om det var något riktigt bra eller riktigt dåligt som hänt så kommer man komma tillbaka till sin normalnivå med tiden.

Exakt! Jag har också läst den studien! Jätteintressant eftersom det verkar som att vi alla har en sorts relativ inre skala för hur vi mäter styrkan på våra upplevelser

Ja men eller hur. Samtidigt tror jag ändå människor är gjorda för att ändå sträva mot sin normalnivå hela tiden, det måste ju ändå finnas något som gör att just ens normalnivå är rätt balanserad. Det hade ju varken varit bra att vara för glad under en väldigt lång tid eller väldigt depressiv under lång tid ur ett rent evolutionärt perspektiv. Man får inte vara för nöjd, och man får inte heller vara inaktiv/oproduktiv, för då kommer man inte framåt.

Ja från det evolutionära perspektivet är det ju viktigt att vi har hela känslospektrumet och som du säger att lite grann sträva efter att inte känna så mycket, eller att vi bara automatiskt hamnar där. Sen tror jag att det nog finns en och annan evolutionär fördel med depression och mani också, på det sättet jag har lärt mig tänka så har de antingen någon form av fitnesshöjande verkan antingen genom att underlätta för stenåldersmänniskan i oss på något sätt när det gäller att få livskraftig avkomma eller så är de bundna till andra egenskaper som har en god fitnesshöjande effekt.

Jag tänker att ja, hypomani och låggradig depression kanske ger fördelar, men svår depression och riktigt maniska episoder kan väl knappast ge fördel, eller?

Jag håller med, det finns nog någon trade-off - särskilt när man ser att det finns många olika gener inblandade - vi kan föreställa oss att om man har några gener eller kluster så har man vissa fördelar och om man får för många så kan det ge en interaktion som leder till sjukdom som verkligen inte behöver vara fitnesshöjande. Generna för sig borde dock vara ganska bra om de "har råd" att kunna leda till till exempel den suicidrisk som finns hos personer med allvarligare former av sjukdomen.

Ja, det håller jag med om. Även naturen gör "misstag" ibland, för mycket av det goda...

Ja man brukar ju säga att en av de vanligaste missuppfattningarna om evolutionen är att den hela tiden "förbättrar", det som händer är ju snarare slumpmässiga anpassningar till varierande selektionstryck över tid vilket ger en kurva som ser mer ut som ett fyllo som promenerar på en perrong i rusningstrafik än som ett stadigt närmande av något sorts "idealtillstånd"

Onddruid skrev:Ja man brukar ju säga att en av de vanligaste missuppfattningarna om evolutionen är att den hela tiden "förbättrar", det som händer är ju snarare slumpmässiga anpassningar till varierande selektionstryck över tid vilket ger en kurva som ser mer ut som ett fyllo som promenerar på en perrong i rusningstrafik än som ett stadigt närmande av något sorts "idealtillstånd"

Vilken underbar bild!

Ni har redan skrivit det mesta jag tänker i ämnet annars.