Sätt att referera till personer med psykisk sjukdom i vardagligt tal påverkar attityder mot dem

Det är old news att många med psykisk sjukdom föredrar att man säger att de "har" en psykisk sjukdom framför att de "är" psykiskt sjuka. Själv bryr jag mig inte så mycket om det annat än att jag försöker ta hänsyn till detta när jag skriver om andra människor än mig själv. Den här artikeln pratar om en studie som inte bara beskriver distinktionen mellan att ha psykisk sjukdom och att vara psykisk sjukdom utan även om hur andra människor ändrar sina värderingar beroende på vilket språk som används. Slutsatsen verkar vara att folk får en taskigare attityd mot människor som är psykiskt sjuka än om de har psykisk sjukdom.

#artikel #attityder #samhälle #psykologi #stigma

Onddruid skrev:Det är old news att många med psykisk sjukdom föredrar att man säger att de "har" en psykisk sjukdom framför att de "är" psykiskt sjuka. Själv bryr jag mig inte så mycket om det annat än att jag försöker ta hänsyn till detta när jag skriver om andra människor än mig själv. Den här artikeln pratar om en studie som inte bara beskriver distinktionen mellan att ha psykisk sjukdom och att vara psykisk sjukdom utan även om hur andra människor ändrar sina värderingar beroende på vilket språk som används. Slutsatsen verkar vara att folk får en taskigare attityd mot människor som är psykiskt sjuka än om de har psykisk sjukdom.

Jag förstår tanken och tror mycket väl att det kan påverka.

Fast för egen del är det alldeles egalt. Jag har någon sorts parallellt tänkande här. Å ena sidan kan jag distansera mig från sjukdomen, å andra sidan upplever jag det som att allt som påverkar hur jag tänker, känner och agerar också är en del av mig.

Jag håller med dig chai, jag tillhör definitivt inte den gruppen av människor som känner att det är viktigt att distansiera sig själva från sjukdomen, jag tror det är en av anledningarna till att jag förespråkar en positiv identifiering med sjukdomen - det är inte bara dåligt att ha bipolär sjukdom även om det kan kännas så ganska ofta.

Sen finns det ju saker man vill distansiera sig från med sjukdomen och det går ju men jag tror att jag ser det som att även om sjukdomen och jag är olika saker så möts de på flera områden och det är väldigt svårt att säga exakt vad som är vad.

En gång hamnade jag i en diskussion med en vän om saker jag hade gjort när jag var ganska hypo och hon sa att hon tyckte på ett sätt det var bra att förstå att jag hade sjukdomen för då blev det lättare att förklara en del saker (som var dåliga eller bara konstiga) men samtidigt så tyckte hon att det var tråkigt att det kändes som att jag bara var så som jag var då och gjorde det som jag gjorde (vilket i det här fallet var positivt) för att jag var sjuk och det gjorde det "oäkta".

Då fick jag förklara hur jag såg på det, att sjukdomen inte helt går att skilja från mig och att i efterhand när jag har gjort bra saker för att jag har varit uppåt eller haft bra upplevelser när jag har varit uppåt så tycker jag inte att det är dåligt utan några av mina bästa minnen kommer från tillfällen när jag troligtvis varit väldigt uppåt, visst jag kanske inte hade upplevt de sakerna om jag inte också hade haft allt det dåliga men det behöver inte betyda att jag skulle välja bort de sakerna eller att jag tycker de är falska.

Alla människor har en egen inre skala som de bedömer alla upplevelser på utifrån hur de påverkar dem och den skalan är ju relativ till det bästa och det sämsta man har upplevt och den skalan kanske påverkas av sjukdom men den skulle påverkas av vilken sjukdom som helst.

En person med cancer kommer kanske ha det värsta någonsin som den dagen de fick reda på att de skulle dö av cancer och den bästa dagen som den där de fick reda på att behandlingarna mot all förmodan hade räddat dem och även om sjukdomen är orsak till dessa tillstånd så blir inte upplevelsen falsk. Det är egentligen bara en upplevelse som kanske inte så många andra har haft och på det sättet är det också en av de sakerna som gör en unik.

Onddruid skrev:Jag håller med dig chai, jag tillhör definitivt inte den gruppen av människor som känner att det är viktigt att distansiera sig själva från sjukdomen, jag tror det är en av anledningarna till att jag förespråkar en positiv identifiering med sjukdomen - det är inte bara dåligt att ha bipolär sjukdom även om det kan kännas så ganska ofta.

Sen finns det ju saker man vill distansiera sig från med sjukdomen och det går ju men jag tror att jag ser det som att även om sjukdomen och jag är olika saker så möts de på flera områden och det är väldigt svårt att säga exakt vad som är vad.

En gång hamnade jag i en diskussion med en vän om saker jag hade gjort när jag var ganska hypo och hon sa att hon tyckte på ett sätt det var bra att förstå att jag hade sjukdomen för då blev det lättare att förklara en del saker (som var dåliga eller bara konstiga) men samtidigt så tyckte hon att det var tråkigt att det kändes som att jag bara var så som jag var då och gjorde det som jag gjorde (vilket i det här fallet var positivt) för att jag var sjuk och det gjorde det "oäkta".

Då fick jag förklara hur jag såg på det, att sjukdomen inte helt går att skilja från mig och att i efterhand när jag har gjort bra saker för att jag har varit uppåt eller haft bra upplevelser när jag har varit uppåt så tycker jag inte att det är dåligt utan några av mina bästa minnen kommer från tillfällen när jag troligtvis varit väldigt uppåt, visst jag kanske inte hade upplevt de sakerna om jag inte också hade haft allt det dåliga men det behöver inte betyda att jag skulle välja bort de sakerna eller att jag tycker de är falska.

Alla människor har en egen inre skala som de bedömer alla upplevelser på utifrån hur de påverkar dem och den skalan är ju relativ till det bästa och det sämsta man har upplevt och den skalan kanske påverkas av sjukdom men den skulle påverkas av vilken sjukdom som helst.

En person med cancer kommer kanske ha det värsta någonsin som den dagen de fick reda på att de skulle dö av cancer och den bästa dagen som den där de fick reda på att behandlingarna mot all förmodan hade räddat dem och även om sjukdomen är orsak till dessa tillstånd så blir inte upplevelsen falsk. Det är egentligen bara en upplevelse som kanske inte så många andra har haft och på det sättet är det också en av de sakerna som gör en unik.

Jag skulle faktiskt vilja skriva under på allt det här. Allt jag har varit med om - bra, dåligt, ointressant - finns kvar i mig tills den dagen jag blir dement, och för mig känns det nästan en aning udda att säga sånt som att jag är mamma och fru, men jag är inte en kronisk sjukdom, när allt det där påverkat mig i djupet av mitt själv. Sedan försöker jag vara lite mer artig mot andra, även om jag glömmer, men hur folk tilltalar mig är mindre viktigt.

Precis