Fyra studier om korrelationen mellan positivt tänkande och depression

Det här är ett gäng studier som verkligen behövs tycker jag. Hur många gånger om dagen bombarderas vi inte med budskapet om att 'positivt tänkande' är det enda man behöver för att lyckas i livet?

Alla som har varit deprimerade har väl varit med om någon form av kommentarer om att man skulle må bättre om man bara 'ryckte upp sig' och inte var så negativ hela tiden. När detta händer så drar ni fram den här länken som är en artikel om fyra studier som har tittat på korrelation mellan positiva tankar om framtiden och depression.

Det genomgående resultatet har varit att en hög grad av positivt tänkande visar ett samband med frånvaro av depressiva symtom vid tiden för det positiva tänkandet (inget konstigt än så länge) men det fanns också ett samband mellan positiva tankar om framtiden just nu och depression i framtiden. Kolla in det.

Studierna kan inte säga om det positiva tänkandet orsakar depression men de visar iaf att positivt tänkande inte skyddar mot depression på sikt.

En trolig förklaring till resultatet är att överdrivet positivt tänkande kan vara en psykologisk överlevnadsmekanism som dämpar depressiva symtom för stunden men förvärrar den på sikt.

#artikel #positivism #mindhacks #depression #attityder #missuppfattningar

En tangent är teorin om depressive realism - att deprimerade personer skulle ha en mer realistisk uppfattning om saker och ting. Inget som dock verkar vara slutgiltigt bevisat dock, diverse studier har gjorts som visar på olika saker för och emot, inte minst beroende på hur studien varit upplagd.

Jag fuskar, men det finns en del hänvisningar: https://en.wikipedia.org/wiki/Depressive_realism

http://www.apa.org/monitor/apr05/realism.aspx

http://www.sciencedaily.com/releases/2013/08/130822090326.htm

Är två intressant artiklar sen hade jag en tredje också som jag inte hittar nu men den var jätteintressant och jag brukar citera den, deprimerade och icke-deprimerade fick spela ett tv-spel av typen skjuta-kuta och efteråt fick de uppskatta hur många fiender de hade dödat - de icke-deprimerade överskattade sig själva medan de deprimerade hade en väldigt bra uppfattning om exakt hur många de hade dödat i spelet.

Det verkar som att depressiv realism är något som finns i vissa saker men inte i andra tycker jag och jag gillar teorin för att den säger ju på ett sätt att vi måste romantisera en bild av oss själva för att må bra. Alternativt så innebär en romantisk bild av oss själva att vi mår bra. I vilket fall så ger det en intressant vinkling på varför så många blir deprimerade. Det går att föreställa sig scenarier där deprimerade skulle kunna vara bättre än icke-deprimerade.

Det förklarar också varför många vanliga coachingtekniker inte fungerar särskilt bra på deprimerade. Detta är mest en anekdotisk upplevelse som jag har - typ som när jag sitter och får KBT för att kunna bli stucken och min terapeut börjar prata om att "de som väntar på att det ska kännas rätt brukar aldrig kunna göra det" på vilket jag instinktivt svarar att "visst, det går inte att vänta på att det ska kännas bra att göra något man är rädd för att göra men det du säger är egentligen ett cirkulärt argument som utgår från observationen att vissa människor inte klarar av att göra det de är rädda för. det leder till slutsatsen att den bästa strategin är att "bara göra det", från observatörens synvinkel är det det enda som verkar fungera men faktum är att en person som 'bara gör det' hittar någon form av styrka i sig själv som de använder för att bara göra det som inte den som misslyckas hittar, alltså ser det ut som att den som misslyckas sitter och väntar på att det ska kännas rätt men i själva verket så väntar både de som lyckas och de som misslyckas på samma sak - viljestyrkan att genomföra något och det som faktiskt skiljer dem åt är att den som lyckas hittar den vilket i efterhand så klart känns som att de slutade vänta och "bara gjorde det"." Jag förstår ju egentligen att det att säga en sån sak egentligen är till för att uppmuntra ett önskvärt beteende och därför fungerar det säkert, men det fungerar dåligt på mig för att jag instinktivt letar efter logiska felslut i allting hela tiden och vägrar tro på något som jag inte tycker är logiskt.

Ja det blir faktiskt ännu mer spännande om den typen av teori inte gäller i samtliga fall utan beroende på situation.

Jag har på något mystiskt vis undgått att hamna i KBT. Hade en kontaktsköterska ett kort tag som försökte lite positivt tänkande, men det fungerar verkligen dåligt på mig. Jag blir snarare lite extra irriterad när någon vägrar se saker ur min synvinkel, de måste inte hålla med men jag vill ha en bekräftelse på att jag har blivit hörd. (En gång i tiden hade jag en nätvän som var väldigt smart, doktor i matematik. Hon blev skickad till KBT men var ju betydligt mer intelligent än terapeuten så det gav inget.)