Efter sju år...

Jag skadade mig igen för några veckor sedan. Första gången på över 7 år
Jag har fått en SSRI insatt och den har gett mig sjukt mycket ångest, depression och gamla konstiga beteenden som jag hade som 16-åring när läkarna trodde jag var autistisk. Så det hade inte hänt utan medicinen, men det känns ändå väldigt trist. I någon slags självbevarelsedrift gjorde jag inte på de gamla ställena på kroppen utan på foten för att inte komma in i gamla missbrukar-banor igen. Har inte gjort något sedan dess, men har haft tankar på riktigt hemska saker som kräver rejäl sjukhusvård.
Vill stå ut tills medicinens första effekt gått över, hoppas att den kan hjälpa mig på sikt. Väntar just i detta nu på att min läkare ska ringa och säga om jag ska ta bort, ha kvar eller höja Citalopramen.
Är det fler som haft dåliga effekter på just den?
Är det någon som haft riktigt jobbigt vid en insättning men att medicinen sedan börjat verka på riktigt och gjort nytta?

Gå till psykakuten eller se till att få en akuttid till fin läkare - det där låter inte alls bra. Har själv mått mycket sämre av vissa antidepressiva (och då inte haft kvar medicinerna längre än någon vecka för att jag blivit så dålig att jag till slut behövt sjukhusvård). Inte prövat just citalopram men haft nog många andra för att veta att antidepressiva kan vara riktigt dåligt ibland. Ta den hjälp du kan få, men stå inte ut med gör mycket i onödan...

Håller med, du behöver en akut tid, antingen psykakuten eller din egen mottagning. Modig att hålla it så länge, men det här är inte något du ska bestämma själv. Ring!

Du ska nog inte vänta på att det går över, det är just på grund av sådana här scenarion som SSRIs har en ruta på den bifogade fass-infon om självmordstankar och tankar på att skada sig själv som också uppmanar till direkt kontakt med sjukvården ifall det inträffar. Ett råd som nog kan vara värt att följa.

Tror ni inte jag försökt träffa läkare? Vi har ringt och ringt och berättat hur skitdåligt jag mått och jag bett min ssk att kontakta min läkare - som varit borta. Och nu idag skulle läkaren ÄNTLIGEN ringa - så gör hon inte det. Vi satt i två timmar och väntade, som på nålar, och så ringer hon inte. Hon SKULLE ha bokat en tid nu 4-5 oktober, det sa hon till mig, men fick en tid först 31 oktober - efter att ha ringt och tjatat. Vi sågs senast när hon satte in Citalopramen den 9 september. Detta är INTE okej. Särskilt när jag haft så mycket destruktiva tankar.
Jag har en historia av att bli avvisad av vården och är extremt känslig för att inte bli tagen på allvar. Detta triggar mina självskador eftersom allt började som ett rop på hjälp, ett "fan, ni MÅSTE göra något".
Dock har jag haft flera bra dagar senaste veckan och inte konstant bakgrundsångest, så jag hoppas att det håller på att vända. Saken är det att har jag stått ut så länge vill jag inte ge upp nu. Den KAN ju ha bra effekt när jag tagit den tillräckligt länge och jag är på full dos. Men jag har ingen aning om hur troligt det är.
Känner mest att jag inte orkar göra mer, jag är van att må skitkasst och bara stå ut, så jag vet att jag kan, men vill ju veta om det är lönt, om det kan leda till något positivt.
Hade två gånger tankar på hur meningslöst mitt liv var och att det objektivt fanns ett värdigt val att avbryta. Om jag får sådana tankar igen åker jag till psykakuten direkt, för det är ju farligt.
Jag vet inte, orkar inte tänka på allt jobbigt. Sitter och surfar meningslöst på datorn och äter choklad, det är min sysselsättning just nu. Usch.

Uppdatering:
Jag åkte till psykakuten i morse. Hittade en strykjärn i tvättstugan och blev livrädd. När boendestöd kom sa jag att jag inte litade på mig själv, ville verkligen göra en rejäl, komplicerad självskada. Visste precis hur jag skulle göra, och det är bara jag som har tillgång till tvättstugan, så jag skulle vara ostörd. Fy... Sa att jag inte vågade vara ensam, och med allt annat som hänt så körde hon mig till psykakuten och såg till att jag kom in ordentligt.
Jag ska trappa ner Citalopramen och ta sobril på fasta tider, oavsett hur jag känner. Mamma bor hos mig nu, fick komma hem tidigare från jobbet och fick ställa in en resa till min syster i helgen. Har inte varit själv en sekund sedan i morse, hade t o m mamma med mig in i duschen. Tänker fortfarande på det där förbannade strykjärnet och allt jag vill göra. Inget hindrar mig från att boka en tvättid när jag är själv. Kan jag någonsin vara själv igen? Skulle vilja ha vak tills dess, haha. Men ändå vara hemma som nu. Har inte varit inlagd på 7 år, så det hade verkligen varit att gå tillbaka. Men jag litar fortfarande inte på mig själv. Mamma kommer vara här i helgen, hoppas att tankarna gått bort tills dess. Är det motiverat med inläggning annars? Om risken inte är självmord utan allvarlig självskada? De har ju så extrem platsbrist att även suicidala patienter tvingas åka hem.
Får se hur det går i helgen. Hoppas vakna och vara en ny människa.

Styrkekramar till dig Linn! ❤️ Bra att du såg till att ha någon hos dig. Förstår att du är rädd för att dina tankar ska leda till handling, har du något du brukar göra för att få bort de tankarna?

Jag har inte haft sådana tankar på många år, och då var jag inte så villig att låta bli - hade jag bestämt mig så hade jag. Och jag hade en hög frekvens av flera gånger varje dag.
Nu försöker jag mest distrahera mig och ta sobril som läkaren sa. Känns bättre idag, mamma är med mig hela helgen. Tänkte göra knäckebröd och fokusera på lite annat.
Tack för ert stöd!

Hoppas du har det lite bättre nu. Har du kvar citalopramen? Hade tänkt skriva tidigare, men saker som kommer ivägen...

Nej, jag satte ut Citalopramen ganska snabbt. Fick träffa min läkare sedan, hon kom in en kort stund när jag träffade min ssk. Nu avvaktar vi med ny antidepp, så jag är såklart deprimernad :-( Men vi höjer min Lamotrigin eftersom jag mått bra av den. Sedan ska vi höja Voxra och se om den har någon positiv effekt, annars tar vi bort den.
Jag har inga tankar på att skada mig längre, inte mycket ångest, men som sagt depp. Mamma är hos mig rätt mycket, hjälper mig sköta mitt hem. Det är svårt att motivera sig att diska varenda dag när det som brukar kännas roligt inte rör mig i ryggen.
Vi får hoppas att det blir bättre, min läkare är med på banan nu iaf.
Tack för era svar <3

Skönt att din läkare kunde sätta sig in i alla fall, även om det inte var hela lösningen. Låter ändå som en plan. Fint att du har din mamma, är hon personen som förstår dig?