Shopping mot ångest eller för njutning?

Jag är definitivt helt shoppinggalen när jag är hypoman. Ofta när man läser om shoppingberoende i allmänhet så beskrivs det som ett sätt att hantera ångest och tomhetskänslor för stunden, men på något sätt känner jag inte helt igen mig i det. Jag upplever det mer som att jag när jag är hypoman har en större kapacitet för att bli förälskad och det inkluderar kär i och fixerad vid saker som jag tycker är fina eller praktiska. Jag tycker också ofta mycket om sakerna även efteråt, exempelvis gillar jag fortfarande den dyra mobilen jag har haft i ett år. Däremot blir jag klart oansvarig med ekonomin, gör slut på sparpengar och handlar på kredit ibland för att jag inte vill vänta en sekund, konsekvenstänkandet är inte på topp.

Är jag deprimerad och har ångest brukar jag inte shoppa så mycket för då saknar jag den där gnistan som gör att jag blir kär i saker (lite som man föreställer sig en skata som vill ha allt som är blankt och lyser). Då köper jag mest tråkiga nödvändigheter.

Vad har ni andra för erfarenheter?

Egentligen ingen erfarenhet alls. Jag shoppar definitivt inte när jag har ångest och när jag mår bra eller hypoman blir det inte mer än vanligt heller. Tyvärr kan jag inte ge en mer spännande historia.

Ma-ar skrev:Egentligen ingen erfarenhet alls. Jag shoppar definitivt inte när jag har ångest och när jag mår bra eller hypoman blir det inte mer än vanligt heller. Tyvärr kan jag inte ge en mer spännande historia.

På det här området tror jag att ospännande är bäst!

Lite olika men jag har aldrig riktigt varit hypoman. Utan visst kan plånboken få sin törn i bland men inte mer än just sånt som jag har läst om, kollat in länge, etc... Så kommer det special erbjudande för detta.

Lite som det var förra veckan. Lidl hade jätte mycket av växter till trädgården som jag har suttit och kollat i många år, men inte blivit av med att jag helt enkelt tyckt att det är för dyrt. Så jag fick en massa massa för 300kr.  En av de växterna hade kostat lika mycket på plantagen ensam. En typisk "fälla" för mig.

När jag är deppad, så där jag orkar lixom inte riktigt... Drar jag, eller mer tvingar mig ut. Nu under sista tiden har det blivit kolla in smink och köpt mig något nytt. Då tillåter jag mig köpa det något "dyrare" sminket.

Mycket av till detta. Jätte svårt på så sätt att säga vad. Speciellt när jag inte har varit hypoman så, utan jag har alltid tiltat mot mani. När jag är där, så är mycket inte det ena eller det andra. Känner jag att det kanske är emot det, så brukar jag mer lägga band på mig.

Jag lustshoppar när jag är hypoman. När jag är nedstämd kan det tröstshoppande. Egentligen samma sak, men med olika förevändningar, som hypoman unnar jag mig, som tröstshoppare tycker jag synd om mig själv och vill pigga upp.

Tack för att ni delar med er. Jag har fått intrycket att det finns någon sorts uppfattning att som bipolär shoppar man bara som en galning när man är manisk, men jag tror att det är mer mångfacetterat och individuellt och det ni skriver pekar också i den riktningen.

Yes. Känner igen mig i det Berguvsgatan berättar. Fast mest shoppar jag när jag är uppåt ändå, kan liksom inte stå emot frestelsen på samma sätt när jag är uppåt jämfört med neråt. Kan spendera ganska rejält på någon enstaka dag... Är bara glad att man aldrig skuldsatt sig